Så är det då dags. 2005 lider mot sitt slut och vart än jag vänder blicken ser jag dem. Listorna. Årets bästa låtar. Bästa konserter. Bästa skivor. Robyn hit och Anthony dit. Motiveringar som slår varandra på fingrarna i slagkraftig finurlighet. Min tvångsmässiga beslutsångest gör sig påmind och jag får ont i magen av allt velande. Och jag inser att det inte kan skjutas upp längre. Skivan som följt med mig de senaste månaderna, som fungerat som soundtrack åt hösten 2005, åt så många varma ögonblick och sömnlösa nätter. Skivan som smygande kramat om och sedan vägrat släppa greppet, skivan som jag håller så nära mitt hjärta men har så svårt att formulera mig kring; den måste recenseras innan året är slut. Men det är svårt, väldigt svårt. Det är som att den är för stor – eller jag för liten. Ja. Så är det nog.

”Z”, av Kentuckyfödda My Morning Jacket, består av tio sagolikt vildvuxna spår med de tydliga gemensamma nämnarna att de är storslagna, ekande och mystiska. Rymdcountry, sade någon. Självlysande, sade en annan. Helt jävla underbart, säger jag. I ”Anytime” manglar gitarrerna som en annan Weezerdänga i början av 90-talet. ”Off The Record” låter som en hybrid av Clash, Billy Bragg och Elvis Costello. Och är för övrigt skivans enda riktiga dansgolvsmaterial. Ultravackra ”It Beats For You” får mig att vilja först gråta, sen leta fram varenda Mercury Rev- och Grandaddy-skiva mina hyllor gömmer. Skivans längsta och kanske allra mest känslosamma spår, ”Dontante”, inleds smygande och exploderar fyra minuter senare i avgrundsvrål naknare än alla Britneys musikvideor sammanslagna. ”You had me worried, so worried, that this would last”. Buhu.

Men vackrast av dem alla är ändå ”Into the Woods”. Den drömska valsen med ett inledande sorl av lekande barn; den ljusa, ekande, androgyna rösten som sjunger rader jag inte har en aning om vad de betyder men som får nackhåren att resa sig för att orden helt enkelt är så vackra tillsammans. Den påminner om en saga, en surrealistisk dröm eller ett minne som nästan, men bara nästan, bleknat bort. Naivt och brutalt på samma gång. Smärtsamt och hoppfyllt. Paradoxalt, och samtidigt, så självklart.

Är jag otydlig? Jo men jag sade ju det. Jag är alldeles för liten för den här sagan. Ändå vill jag rekommendera den som ett sista inköp för året som gått. Ni kommer inte ångra det.