Jag har aldrig suttit uppe en klar vinternatt med Robert Smiths röst som enda sällskap. Aldrig känt att han och hans band varit de allra viktigaste. De riktigt djupa dalarna har andra band tagit hand om. Tungsinnes-Cure kändes alltid lite för självömkande, lite för teoretiserade. Jag föredrog alltid att tala om Smith som Fat Bob. […][...]

I det såsiga, hjärndöda överhettningstillstånd som genereras av julivärmeböljan är man sällan kapabel att formulera sig intelligent om sinnesintryck, musik inkluderat. Men dagensskivaredaktionen lyckas suprahumant nog ändå och här är julis bästa. Midlife Crisis Raggare (låt) Inget är så härligt som lite hederlig raggar-bashing. Här är det all star-bandet Midlife Crisis som har plockat upp […][...]

Det här är ju inte jag någonstans. Egentligen. Han som ser ut som Håkan Hellström med Housemartins-frisyr och Philip Oakely-röst. Hon som ser ut som den där systern som har ihop det med Henrik Schyffert (eller om det är systern som inte alls har något ihop med Henrik Schyffert). De. Inte systrarna där ena halvan […][...]

1996 svepte en reklamfilm över stora delar av världen. Reklamfilmen i sig var kanske inget särskild – reklam för en av Levi’s jeansmodeller – men musiken som spelades i den gjorde ett stort avtryck hos såväl mig som en hel hög andra. Stora trummor och smurfad sång. Skitbra grejer. Låten var Spaceman av få-hit-wondern Babylon […][...]

Att Alan McGee kallar You Cross My Path för The Charlatans bästa album sedan Tellin’ Stories borde man kanske inte fästa någon större vikt vid. Det är sånt citatmaskinen McGee häver ur sig. Oftast utan att det har särskilt mycket med verkligheten att göra. Särskilt inte för någon som likt undertecknad tycker att Charlies spelat […][...]

Åttiotalssound. Något så förbjudet. Så pretentiöst. Så ostigt. Så tufsigt hår. Alldeles för gravallvarligt för att kunna komma tillbaka stort i den konstant ironiska tidsåldern. Jag ryser, nästan av genans. ”Det är bara att inse, du är inte sjutton längre”. Just det, ja. Det är så väldigt svårt att undvika att kastas tillbaka till en […][...]

Dansrock. Dansrock. Dansrock. Otroliga mängder förbannad dansrock. Vissa helt lysande saker, mycket skit. Som vanligt. Så tidigt som 2001 var dock Kentuckybördiga VHS or Beta något så ovanligt som ett rockband som villigt erkände att de lyssnat på house (även om de från början bara gjorde det eftersom det var vad som spelades på de […][...]

Uppsalabandet Differnets musik har av somliga fått en, i mångt och mycket, oförtjänt stämpel som svår och lite märklig. För även om de skapat sig ett eget uttryck med rikliga inslag av knastrigt brusande elektronik, konstmusik, fältinspelningar allehanda ljud och, för all del, även oljud har det ständigt under allt utanpåverk funnits en kärna av […][...]

Foto: Jonas Isfält Mer självsäkra, kunniga och engagerade. Shout Out Louds har lärt sig mer sedan debuten Howl Howl Gaff Gaff. Nu är de tillbaka med Our Ill Wills, ett album som fått stor uppmärksamhet på hemmaplan. Kanske är det dags att övervinna Sverige och resten av världen nu. dagensskiva.com träffade sångaren Adam Olenius och […][...]

Det har redan strötts mängder av lovord över Göteborgsduon Dan Lissvik och Rasmus Hägg och de kammade bland annat hem titeln ”Årets pop 2006″ på P3 Guld-galan i början av året. Imponerande, inte minst med tanke på att Studios skivutgivning fram till dess bestått av några ytterst limiterade vinylsinglar och LP:n West Coast som gavs […][...]