Till en början verkade The Quickening var något mer än de senaste albumens simplare vaggvisor. Men inledningsspåret 50 White Lines är och förblir albumets enda inspirerande spår. På sitt åttonde album är Kathryn Williams åter själv och sättningen är återigen enkel med lager på lager av akustiska gitarrer och hennes egna röst. Allt i sedvanligt […][...]

Till en början skulle Son of Euro Child bara ligga uppe för gratis nedladdning under en dag. Men sedan blev det så den släpptes. Son of Euro Child, Euros Childs senaste utflykter i tivolifolken, finns att hämta via hans hemsida. När singeln Gently All Around bar på vibbar från fina debuten Chops väcktes hopp om […][...]

Hade Mumford & Sons varit svenska hade de spelat in sitt album i en lada på västgötska landsbygden, haft klippkort på Woody West och, förmodligen, varit utbildade till elektronikingenjörer. Mumford & Sons är så mycket lite tråkig kille att det är svårt att relatera till deras nära vänskap med Noah and the Whale och The […][...]

Under den tid det tog för Milo Cordell och Robbie Furze att leverera A Brief History of Love dök Glasvegas upp och ockuperade det utrymme som fanns för band som The Big Pink. Dessutom lyckades Glasvegas få massorna så uppeldade att även de som stod överst på barrikaderna hade krupit under en sten och börjat […][...]

Brittiske Markland Starkies tredje fullängdare på fem år är en snudd på högtravande företeelse av den typ av musik som nästan enbart existerar i Storbritannien. Det är en korsning mellan singer/songwriter och pop som så tydligt är ett soloprojekt och ung allvarlig man. En folkhistoria som ekar genom musiken. Det är välutrustad hemmastudio och tystlåtna […][...]

Det må finnas en fin, rejäl och djup folkmusikstradition i Storbritannien. Själv har jag aldrig förstått de broderade västarna som ylat i den ena efter den andra brittiska singer/songwriterns referensbok. Nej, jag står inte ens ut med Vashti Bunyan. När jag skulle skriva om James Yorkstons senaste släpp, där han tillsammans med The Big Eyes […][...]

Mark Lanegan är det magiska ordet. Vare sig det handlar om The Gutter Twins, Isobel Campbell eller, som här, Soulsavers, så handlar det om Mark Lanegan, Mark Lanegan, Mark Lanegan. I linje med det handlar det väldigt lite om Rich Machin och Ian Glover när Soulsavers släpper sitt tredje album. Inför albumsläppet kom singeln Sunrise […][...]

Jag visste egentligen inte vad jag skulle förvänta mig av Cradle of Filth på Sonisphere. Mitt intresse för bandet har onekligen falnat drastiskt, kanske beroende på att jag inte har varit särskilt imponerad av bandet när jag har sett dem live tidigare. Men på Sonisphere hittar vi återigen varandra, jag och Cradle of Filth. För […][...]

Jag hade tänkt mig att Graham Coxon skulle stå fastsurrad vid en förstärkare med en Telecaster hängande runt halsen för alltid. Den lite introverte killen med obegriplig talang och höga ideal. Tydligen tänkte inte han samma sak. Graham Coxon har hängt med Peter Doherty. Graham Coxon har skrivit popvisor till akustisk gitarr. Graham Coxon har […][...]

Var sak har sin tid, uppenbarligen. Och nu är det nya tider. För när jag tidigare välkomnade att Aaron Stainthorpe använde sig av growlsång, är det numera så att jag uppskattar motsvarigheten. Och när han gör det så pass bra som han gör i refrängen på Santuario di Sangue, där han träffar högre toner än […][...]