Under den tid det tog för Milo Cordell och Robbie Furze att leverera A Brief History of Love dök Glasvegas upp och ockuperade det utrymme som fanns för band som The Big Pink. Dessutom lyckades Glasvegas få massorna så uppeldade att även de som stod överst på barrikaderna hade krupit under en sten och börjat skämmas redan när albumet kom ut. De dyker knappast upp igen förrän sent 2010. Synd för The Big Pink. The Big Pink har hamnat i ett dimmigt bakvatten. De behandlas med en nonchalant snegling och när de spelade på en av Way Out Wests klubbkvällar syntes inte ens sångaren. Han var för kort.

Ändå vill jag lukta mig till en hype. Gang Gang Dance remix av Velvet fick ett indiearmen-i-vädret-mottagande av trettiofemåriga musikskribenter och den där spelningen i Göteborg i augusti var väldigt välbesökt. Sen har det varit tyst på ett sätt som det bara är när man inte vill göra om Glasvegas-misstaget och hylla brett och överallt. Istället förnekar man det som snart blir uppenbart: det är ändå ett ganska bra album.

Men inte helt.

Robbie Furze och Milo Cordell har så klart räknat ut allt det här. Med den enes bakgrund i Alec Empire och den andres som skivbolagsboss som gett ut Klaxons, så vet de att de måste skriva en låt som låter precis så mycket mindre intelligent snorvalp som Tonight, för att de ska vara trovärdiga sin debut. Samtidigt innehåller singeln Dominos alla de rätta elementen och Velvet är drömskt vacker. At War With the Sun tar sig tillbaka till Smashing Pumpkins 1979 på alla de bästa sätten.

Att det sedan blir enahanda, grått och väl introvert efter hand spelar mindre roll. När musik av det här snittet har den goda smaken att hålla sig undan från uppenbar kolgruverealism accepterar man det onda med det goda.

Velvet