De första genomlyssningarna av Native To var en väldigt festlig historia. Kanske hade Kitsuné brutit lite av sin förlorarsträcka? Sedan ganska långt tillbaka känns den franska etiketten mest som, tja, en katt som kräks upp sina egna hårbollar. Same ol’, same ol’. Samma spasmodiska indie med anspråk på att fusionera sig med allt som är […][...]

Det är något djupt oemotståndligt med Little Dragon. Alla ljud som far som studsiga projektiler genom rymden. Färgglada bollar mot en blåsvart bakgrund. Krokar som fångar in och drar mig till en ny skön värld. Och så då Yukimi Naganos sång. Jag inbillar mig att jag hör spår av turnérandet med Gorillaz på den tredje […][...]

Det var väl föga troligt att Junior Boys skulle komma med något radikalt på detta sitt fjärde album. Redan på Begone Dull Care började Jeremy Greenspan och Matt Didemus trampa vatten i sin lågtempererade, dimbleka electronica. på It’s All True fortsätter linjen att dras i samma riktning och utan att vinklas. Även om den sedan […][...]

Förutsättningarna är helt förändrade. När Justin Vernon klev ur timmermansstugan med For Emma, Forever Ago satt världen och väntade på the next big thing. När uppföljaren släpps vet vi redan att han är här. Vi har sett honom live flertalet gånger nu. Vi har lyssnat på demosläpp och samarbeten, sett korta, tonsatta filmklipp cirkulera. Lyssnat […][...]

Young Blood var såhär i efterhand en av 2010 års bästa popsinglar. Ytterst simpel, löjligt effektiv. På Passive Me, Aggressive You sticker den ut som en öm tå. Det skulle vara lögn att säga att resten av nyazeeländarnas debutalbum är något helt annat, men samtidigt kan vi lika gärna på en gång slå fast att […][...]

Det är något särskilt med att gå i sommarsolen i nya sommarskor med snäll San Francisco-pop i öronen. Inte så att Vetivers The Errant Charm är ovanlig gulligt eller soligt, men när det handlar om Andy Cabic eller någon annan som rör sig kring Devandra Banhart och alla däromkring, blir det med automatik solstint och […][...]

Thurston Moore kan numera göra i stort sett vad han vill. Han kan stå i en källarklubb och slå på gitarren med ett baseballträ en kväll i veckan och publiken betalar , lyssnar artigt och går hem med ordet geni fastetsat på näthinnan. Därför är det ganska skönt att hans senare album under eget namn […][...]

Leila K. är tillbaka. Det har förstås gått de flesta förbi. Efter att varit den första svenska dansmusikvågens kaxigaste och mest självklara frontfigur har en av Sveriges mesta rock’n’roll-stjärnor levt ett rock’n’roll-liv. På ett riktigt tragiskt sätt, med missbruk och fängelsevistelse i meritförteckningen. Och nu är hon tillbaka. Som rösten i skribenten och klubbfixaren Petter […][...]

Snacket som går kring Alexander ”Newkid” Ferrer handlar i princip endast om fenomenet svensk R&B, något som inte har funnits tidigare och som Newkid inte bara är ansiktet utåt för, utan som han även mer eller mindre har uppfunnit helt själv. Hans första singel, Turbulens, har spelats mycket på radio, men det tog pinsamt lång […][...]

Det är alltid nånting som är nytt när Herman Dune släpper en skiva. De börjar ständigt om. Endera har de sparkat en bandmedlem eller så har de plockat bort prïckarna över u. I och med Strange Moosic har de startat skivbolag. Ett bolag som heter just Strange Music och håller till under City Slang. I […][...]