Ett år skiljer två av de artister jag håller allra närmast hjärtat: Kate Bush och Helen Folasade Adu, rösten i Sade. Men det är inte bara åldern, eller det faktum att de båda skapat några av 1900-talets bästa låtar, som förenar de två. Det är också två artister som inte haft särskilt bråttom att ge […][...]

Jag struntade högaktningsfullt i snacket om Jamie Woon. Brittsoulcroon med rötterna i dubstep? Så sjutton heller. Craig David? Nja. Skämmas får man ju som bekant göra med jämna mellanrum. Ja, rötterna finns där, men Woon drar inte alltför höga växlar på dem. Istället blir de aviga beatsen en snygg kuliss till hans försiktiga falsett och […][...]

För någon månad sedan spelade The Head and the Heart i Göteborg tillsammans med Woods och The Low Anthem. Jag kom sent och trillade inte in på The Head and the Hearts spelning förrän mot slutet. Det var varmt och trångt mellan baren och scenen, men över publiken skymtade jag toppen av tre huvuden tätt […][...]

Det har hunnit gå tre år sedan den självbetitlade debuten med Pearls Before Swine-omslaget damp ner som en bomb och lämnade en krater fylld av stämsång efter sig. Sedan dess har Fleet Foxes hunnit känna sig fram på väg till uppföljaren Helplessness Blues. Spelningarna har gått från försiktiga men raka framföranden till högtidliga föreställningar i […][...]

I år är det 38 år sedan historien om Holy Ghost! tog sin början. Det var då som fransmannen Cerrone trummade sig in i afrodiscojazzfunk-konstellationen Kongas. Väl där mötte han låtskrivaren Alec R. Costandinos. Tillsammans skapade de Kongas afrodiscofunk-klassiker Anikana-O 1974. Samarbetet föll så väl ut att de båda sedan skapade Love in C Minor, […][...]

För några år sedan, fem var det visst, skrev jag om albumet Kill Them With Kindness. Bandet, Headlights, var ett sånt där välskolat collegeband med lugg. De hade kvaliteter långt utöver det vanliga och det är lite synd att jag aldrig lyssnat på dem sen dess, trots att de gett ut ett gäng plattor. Det […][...]

Jag romantiserar ett minne från Arvikafestivalen 2009 när jag inte riktigt orkade se Jenny Wilson. Det var Hardships!-turnén och även om jag gillade skivan hade den aldrig riktigt fastnat. Det hade regnat på dagen och när det äntligen klarnat upp ville jag, lite trött och grinig, mest hänga i något öltält istället. Så vi vände […][...]

Har man varit på en David Sandström-spelning så vet man vem Frida Selander är. Gitarristen i hörnet som fyller i och ut så ypperligt. Lyssnar man på Good One finns spår av spelningarna med Sandström men annars har Selander om möjligt ett ännu rakare förhållande till musiken. Try Again Baby har inga andningspauser och låter […][...]

Those Dancing Days debuterade sin singel Reaching Forward på P3 Guld i januari och det var fyra minuter av musikalisk lycka. Stenhårda trummor, en knivskarp röst och ett driv som om vi var på väg rätt in i helvetet men på ett bra sätt så klart. Låten är fortfarande lika bra men gör sig inte […][...]

På Sonja Åkesson tolkad av … tonsatte Anna två texter av Sonja Åkesson, gjorde dem till sånger och sjöng dem. När jag lyssnar på Anna själv tredje känns det som hon vänt på det. Då var texten för sig själv och kläddes i toner. Nu är sången först och kläs av till text. Framför mig […][...]