Det är alltid nånting som är nytt när Herman Dune släpper en skiva. De börjar ständigt om. Endera har de sparkat en bandmedlem eller så har de plockat bort prïckarna över u. I och med Strange Moosic har de startat skivbolag. Ett bolag som heter just Strange Music och håller till under City Slang.

I och med Strange Moosic och Strange Moosic har det hänt en massa. Det skeva klinkandet på trasiga stränginstrument och de rökiga folkpopsutflykterna har städats bort. Håret ligger välkammat bakom öronen, skjortan är hel och instoppad i högmidjade jeans. Jon Hamm sitter bakom ratten i Tell Me Something I Don’t Know som Herman Dunes egna – lite mer sympatiska – Don Draper.

Men det är inte bara Herman Dune själva som snyggat till sig. Helt plötsligt hörs rena toner. Lite mer intelligenta melodier, välarrangerade utfall. Inledande Tell Me Something I Don’t Know är hur snygg som helst. Men David-Ivar sjunger fortfarande lika illa och det går inte att tänka bort. Det är gällt och irriterande på alla sätt, på samma gång en del av det som är Herman Dune. I Lay Your Head on My Chest funkar det hur bra som helst. Det gör också att det där plojiga som de ofta vänder sig till, inte blir lika påtagligt, eftersom de aldrig går att riktigt ta på allvar ändå. Men på Strange Moosic känns det som om de är ute efter just de. Att göra bra musik, på riktigt. Som när de gjorde Not on Top och varvade ploj med urvackra spår. Men på Strange Moosic verkar de vilja hålla den höga nivån genom hela albumet och det funkar inte helt. De är något på spåren men hade de dessutom hittat en vettig sångare, eller för den delen slagit sig i slang med Julie Doiron igen, så hade det låtit långt mycket bättre.

Herman Dune Tell Me Something I Don’t Know