Det var väl föga troligt att Junior Boys skulle komma med något radikalt på detta sitt fjärde album. Redan på Begone Dull Care började Jeremy Greenspan och Matt Didemus trampa vatten i sin lågtempererade, dimbleka electronica. på It’s All True fortsätter linjen att dras i samma riktning och utan att vinklas. Även om den sedan länge patenterade inriktningen visserligen håller en hög lägstanivå, så är det ändå lite svårt att bli upphetsad av ett nytt Junior Boys-släpp. Det har det å andra sidan kanske alltid varit. Greenspan och Didemus har aldrig haft mycket till övers för de stora gesterna, de tvära vändningarna. Deras starka kort har istället varit de musikaliska långkoken; det lågmälda och minimalistiska, där melodierna sakta smyger sig på, inte övermannar lyssnaren vid första försöket. Sofistikerat, elegant och hittills något de kommit undan fint med.

Det gör man även på It’s All True. Det är fortsatt snyggt. Men problemet är detsamma som med mycket av Begone Dull Care; det hela passerar spårlöst förbi. Ställer man de bägge två senare produktionerna bredvid Last Exit och So This Is Goodbye så blir skillnaden uppenbar.

Playtime är skalad ner bortom det skeletala, och resultatet är något så fragmentariskt att det är svårt att hitta något intresse i det. Desto trevligare är den flippriga A Truly Happy Ending och avslutande niominuterseposet Banana Ripple. Där emellan hittar vi, tja, standard-Junior Boys-produktioner.

Samtidigt känns Junior Boys så.. genomtrevliga att man ändå vill höra vad de har att komma med. Även om topparna inte är riktigt så höga som de tidigare varit, så är det hela ändå behagligt. Lite småputtrigt sådär.