All konst har en funktion och dess form har en anledning. Dan Swanö valde att berätta historien på ”Crimson II” som ett enda stycke, 43 minuter långt. Det är säkert inte någon som känner till föregångaren, enbart kallad ”Crimson”, som är förvånad. ”Crimson” var själv ett enda långt spår, den gången på hela 60 minuter. […][...]

Genren dark metal var något nytt för mig innan jag konfronterades med senaste skivan A Darker Monument från Aeternus. Tydligen handlar det om musik som är ”snabb, aggressiv, intensiv och brutal men ändå lugn och vacker i sina stunder”. Tankarna går direkt till Opeth, men detta handlar snarare om hur Opeth skulle ha låtit om […][...]

När du trycker på play förväntar du dig att få hjärnan urblåst. Det blir ännu värre. Eller, för att vara ärlig – ännu bättre. Efter att Dimitri Minakakis lämnat bandet stod Dillinger Escape Plan ett tag utan sångare. De sökte en ny via sin webbsida men under tiden de letade ville de spela in nytt […][...]

Mer historiebyggande. Mer avgrundsskrik. Mer riff och tunga trummor. Vill du ha bakgrundsinfon kan du läsa recensionen av debut-epn här intill. Otep fortsätter på samma spår. Otep själv, kvinnan som sjunger allt och skriver texterna, fortsätter att stöna, väsa, spotta och vråla ut textraderna. Bandet lägger en tung och riffrik grund där basen pumpar och […][...]

Alecs soloskivor har aldrig varit samma sak som Atari Teenage Riots. Alltid konfronterande, men inte på samma sätt. ATR konfronterar och attackerar omvärlden. Alec Empire är konfrontativ också som soloartist, men ofta inåt sig själv. Det känns mer fokuserat den här gången. Annars brukar hans soloskivor mer vara en ventil för att experimentera utanför ATRs […][...]

Kolsvarta, arga och onda är Tiamat tillbaka med albumet Judas Christ. Fortfarande fast förankrade i den mörka gothiska metallen, där de är ett av Europas större namn, tillsammans med bland andra Paradise Lost. Mina erfarenheter av Tiamat är inte så gedigna. Ett par låtar har jag gillat, men som helhet är det lite för dystert […][...]

Jag tänker på Deftones när jag hör Will Haven. Inte för att de spelar samma typ av musik. Eller för att de båda kommer ifrån Sacramento. Nej, jag tänker inte främst på att det finns beröringspunkter i musiken eller att de har en del gemensamma influenser. Eller att de är kompisar. Jag tänker på tillfället […][...]

Efter att på de första plattorna låtit mer eller mindre som Seattles svar på Iron Maiden och annan brittisk heavy metal släppte Queensrÿche 1988 ”Operation: Mindcrime”. Utan tvekan ett mästerverk. Flera klasser bättre än allt annat med bandet. Kanske till och med den mest helgjutna platta som någonsin gjorts. I slutet av det glada 80-talet […][...]

1994 lämnade Faith No Mores kultförklarade och solglasögonprydde gitarrist Jim Martin bandet. För att fylla hans plats hyrde man in Trey Spruance från Mike Pattons knasprojekt Mr. Bungle. Resultatet blev lysande. Visserligen försvann stora delar av det karakteristiskt tjutande gitarrljudet med Jim Martin. Men Trey Spruance tog med sig två andra, viktigare egenskaper; punk och […][...]

På besök i huvudstaden ivrade jag mot gamla stan. Det kan ha varit klassresa eller liknande. Jag minns inte. Jag brydde mig nog inte heller, mitt mål var som alltid House of Kicks. Året var 1992 och musik hade nyss hamnat på cd för min del. –Alice In Chains, Pantera, Slayer och Soundgarden hasplade jag […][...]