Jag tänker på Deftones när jag hör Will Haven. Inte för att de spelar samma typ av musik. Eller för att de båda kommer ifrån Sacramento. Nej, jag tänker inte främst på att det finns beröringspunkter i musiken eller att de har en del gemensamma influenser. Eller att de är kompisar. Jag tänker på tillfället då jag såg Will Haven som förband till Deftones på Fryshuset. Jag tänker på att jag bara ville att de skulle sluta.

Framme vid album tre är historien en annan. Jag och Will Havens ”Carpe Diem” är kompisar. Deras noiseiga metalinfluerade avgrundshardcore får gärna leva om och plåga mina trumhinnor. Jag njuter av det. Trots att det ibland blir enahanda.

Jag filosoferar över skönhet i det uppenbart störande och slås snart av en tanke. Kanske är det den här musiken som borde kallas neometal eller numetal. De som tillskrivs begreppet sysslar ju till största del med en urvattnad form av rapmetal. Det här är vad numetal borde vara. Hårt och tungt sväng som skapas av den fysiskt utmattande mixen av genrer.

En annan tanke som slår mig är att jag inte tänker så mycket Neurosis. Även om det manglas en hel del. Men svänget är oftast lite annorlunda och ljudbilden är mindre kompakt. Inte lika mycket vägg. Visserligen finns det mörka och suggestiva här, men aggressionen är påtaglig. Ångesten är mer extrovert.

Låten ”Finest Hour” skiljer sig visserligen från de andra. Den påminner en del om nya Neurosis. Den börjar väldigt tillbakalutat med basmatta, stillsamt gitarrplock och pukor. Halvvägs utvecklas den till en vacker mangelorgie för att till sist landa i ett plock på akustisk gitarr. Annars är det bara delar av låtar som är nedtonade. De delarna fungerar mest som andningspauser. Som slutet av ”Miguel”.

Låten ”Dolph Lundgren” måste jag slutligen nämna också. Bara för att den kandiderar till årets låttitel.