All konst har en funktion och dess form har en anledning. Dan Swanö valde att berätta historien på ”Crimson II” som ett enda stycke, 43 minuter långt. Det är säkert inte någon som känner till föregångaren, enbart kallad ”Crimson”, som är förvånad. ”Crimson” var själv ett enda långt spår, den gången på hela 60 minuter.

Ja, jag skriver Dan Swanö, trots att det är en Edge Of Sanity-skiva. Deras sista. Bandet är egentligen splittrat och Swanö själv slutade/fick sparken i slutet på förra millenniet. Det här är hans soloresa, ”Crimson II”.

De som minns Edge Of Sanity med Dan Swanö i spetsen får dock inte höra honom sjunga de hårdare partierna, som många verkar ha velat, att bedöma av diskussioner jag sett i diverse forum. Dan själv tar enbart ton i de lugnare partierna och överlåter de övriga till gäster som Jonas Granvik och Roger Johansson.

Att Swanö på senare år ägnar sig åt mer progressiva tongångar och influeras av band som Rush, Marillion och Spock's Beard gör sig även gällande på Crimson II. Progressiv dödsmetall med lugnare partier som får tankarna att närma sig band som Opeth, fast inte i samma division. Synthen är också för frekvent förekommande, något jag inte gillar helt villkorslöst, speciellt inte när de tar för stor plats i ljudbilden. Ibland får jag schlagervibbar av den och en känsla av att de inspirerats av ”Rocky”. Stundtals svänger det på fint, men alltför ofta passerar de gränsen för vad som är okej. För bombastiskt.

All konst har en funktion och dess form har en anledning. Tyvärr tycker jag att Swanö och kompani har valt fel form. Idén är ganska tilltalande, men faller på att det blir för anonymt och svårtillgängligt i längden. Något i stil med Blind Guardians ”Nightfall In Middle Earth” hade nog fungerat bättre, där historien löper genom hela skivan, men är uppdelad på låtar. Låtarna håller inte klassisk vers-refräng-versform, men har ändå en del återkommande element som gör att man inte tappas bort på vägen.

Jag tycker även att nyanserna i historien hade kunnat vara tydligare. Nu får man antingen growl eller Swanös skönsång och jag saknar mellanlägen. En mer varierad sång, kanske framför allt en mer varierad ”hård” sång.

”Functionless art is simply tolerated vandalism. We are the vandals” konstaterade Type O Negative i konvolutet till deras ”October Rust”. Varken Type O Negative eller Egde Of Sanity kan kallas vandaler, men vidare kul blir det inte, i alla fall inte i det här fallet. Godkänt, men inte en millimeter till.