1994 lämnade Faith No Mores kultförklarade och solglasögonprydde gitarrist Jim Martin bandet. För att fylla hans plats hyrde man in Trey Spruance från Mike Pattons knasprojekt Mr. Bungle.

Resultatet blev lysande.

Visserligen försvann stora delar av det karakteristiskt tjutande gitarrljudet med Jim Martin. Men Trey Spruance tog med sig två andra, viktigare egenskaper; punk och galenskap.

Efter den svulstiga och ganska metal-influerade ”Angel Dust” var det precis vad som behövdes. Faith No More har visserligen knappast gjort sig kända för att vara konservativa eller rädda för att bryta mot konventionerna. Men med Trey Spruance och Mike Patton i samma band ignorerades alla regler för hur musik skall bete sig totalt. Resultatet blev ett album som vettlöst och halsbrytande kastar sig mellan alla upptänkliga musikstilar. Ena sekunden är det lättsmält easy-listening, i nästa totalt urflippad ångesthardcore, fär att tio sekunder senare landa i topplistepop och sedan göra hela resan från början igen.

Men till skillnad från Mike Pattons övriga projekt är det inte lika ironiskt. Snarare är det på fullaste allvar. Hela tiden med ett budskap. Till och med i Mike Pattons nipprigaste utbrott av otydbart oljud (som får Jonathan Davies att framstå som en blöjbebis) kan man efter idogt letande i texthäften och intensivt lyssnande tyda stridsrop som ”Don't look at me, I'm ugly in the morning” och ”Don't say you are not, because you are”.

Att det är Mike Pattons förtjänst att skivan är så bra är dock bara att säga halva sanningen.

Vore det inte för det fantastiska arrangemanget skulle de underbara låtarnas tvära kast förmodligen falla platt till marken. Nu hjälps Mike Bordins trummor och Billy Goulds fantastiska basspel åt med att tillsammans hålla de bångstyriga gitarrerna på plats medan Roddy Bottoms stråkar, pianon och rytmiska småljud skapar den enastående atmosfär skivan har.

Det är svårt för mig att i ord berätta hur mycket den här skivan betytt för mig. Jag har blivit ihop och gjort slut till den här skivan; jag har grälat, älskat, sörjt och festat till den; jag har rest bort, kommit hem, flyttat ut och flyttat in igen till den.

Ingen annan skiva har haft samma utrymme i mitt liv lika länge som den här. Efter hundratals genomlyssningar känner jag varje ord, varje virvelslag och varje basknorr utan och innan. Och fortfarande visar den inga tecken på att åldras eller kännas uttjatad.

För mig är det här mer än bara en klassisk fullpoängare.

I sex år har den varit soundtracket till mitt liv.

Hur toppar man det?