Tiden går fort minsann. Det känns som det var igår jag först hörde talas om Peter Tägtgrens sidoprojekt till Hypocrisy, Pain. Nu har han hunnit med att prångla ut fyra album med eurotechnoorienterad metall. Pain har sedan begynnelsen betraktats med stor skepsis från min sida och det blir egentligen inte bättre med ”Dancing wirth the […][...]

”Stabbing the Drama” är aptitretande singeln från Soilworks kommande album med samma namn. Min bild av Soilwork efter ett fåtal låtar är thrashmetal av rytmiskt slag med ömsom skriksång och ömsom skönsång. En mindre melodiös version av Göteborgsdöds. Allvarligt talat så har de aldrig riktigt lockat mig. ”Stabbing the Drama” gör som låt varken bu […][...]

Trots att ”In the Red” sägs vara en snabbare skiva än ”Season of Seance, Science of Silence” konstateras ganska fort att det inte är så speciellt kvickt ändå. Det säger snarare mer om hur långsam föregångaren verkligen är. ”It is the Never and Forever That You Fear” får mig visserligen att rycka till en aning, […][...]

Stockholm, november 1997. Rammstein spelar på Klubben under turnén efter succéskivan ”Sehnsucht”. Showen är i det närmaste fantastisk och de tänder eld på det mesta; mick- och keyboardstativ, trumpinnar och sig själva. Nåja, nästan i alla fall. Publiken är i extas. Roskilde, juli 2002. En ny skiva i bagaget. ”Mutter” var ett något mer tillgängligt […][...]

Jag förväntade mig inte så mycket av skivan. Och ärligt talat var jag inte så imponerad av The Dillinger Escape Plans spelning i Teaterladan i somras (även om det är fascinerande i sig att de kunde spela på det sättet under inverkan av så mycket rörelse). Kanske var det ljudet, men jag hörde mest en […][...]

Jag började lyssna på Metallica ganska sent så att säga. När de släppte ”Metallica” 1991 var jag 10 år och inte intresserad. Det var först i mina tonår som de fyra herrarna från den amerikanska västkusten väckte mitt intresse. Min polare Bengan och jag var och hängde i Varbergs centrum sent en kväll, inte värst […][...]

En gång i tiden var Dark Funeral det tuffaste bandet i världen. Tyckte Slipknot. Minns jag inte fel var det en nästan tårmild Corey som mottog ett promoex av begravningsentreprenörernas senaste platta tillsammans med en hälsning från Lord Ahriman. Det var till och med tal om att Slipknot skulle ta med sig Dark Funeral som […][...]

Ola resonerade i forumet för några veckor sedan att allt går i cykler på ungefär 15 år. Som exempelvis lyfte han fram bland andra Fannypack och Pet Shop Boys. Vi kan numera även lägga till Chaosbreed i högen med exempel. Av någon anledning har jag haft väldigt svårt att hitta några finska band som riktigt […][...]

Med en klump i halsen springer jag hem. Jag får inte vara med när de andra killarna ska leka. Besvikelsen är stor och det är nästan så jag tar till gråten, men stoltheten sitter som en propp. Mor förstår besvikelsen och tröstar, samtidigt som hon sätter på varm choklad. ”Det går över” och det kommer […][...]

Vet inte om det var i Close-Up jag läste om kopplingen mellan ”The Beyond” och ”Terminator”-filmerna, men fantastiskt träffande är den. Scenen i inledningen av någon av filmerna där en stridsvagn knastrar fram över en mängd skelett i ett nattsvart landskap är en bild jag får när jag lyssnar på ”The Beyond”. Stämningen är densamma. […][...]