På besök i huvudstaden ivrade jag mot gamla stan. Det kan ha varit klassresa eller liknande. Jag minns inte. Jag brydde mig nog inte heller, mitt mål var som alltid House of Kicks. Året var 1992 och musik hade nyss hamnat på cd för min del.

–Alice In Chains, Pantera, Slayer och Soundgarden hasplade jag ur mig väl framme vid disken. De är bra band, har du några tips?
Lite fundersam började killen i affären plocka bland lite skivor.
–Har du hört dom här? sa han och räckte mig ”The Law” av Exhorder. De låter lite Pantera.
Glad över hjälpen överväldigades jag och tog den utan att blinka. Han tyckte nog att jag var en lydig kund och kom på att han visst hade något mer jag kunde vara intresserad av. Han plockade ner ett för dagen nyinkommet exemplar av ”Opiate” från en hylla och räckte mig det (på den här tiden förvarades importskivor i opraktiska små kartonger som gjorde så att det kändes som man fick mycket för sina pengar).

Väl hemma förklarade jag snart, för alla som ville lyssna, att Tool minsann måste vara ett av världens absolut bästa band. Och det blev inte bättre när debutfullängdaren ”Undertow” dök upp ett år senare.

Det tråkiga musikklimatet hade tvingat mig till att börja lyssna på tredjeplattor med engelska popband. Visserligen inget jag ångrar. Men under 1993 började jag på allvar lyssna på band som Helmet, Prong och Quicksand. Tillsammans med Tool utgjorde de under året ett soundtrack jag hade saknat. Ett soundtrack som byggde på dynamik, återhållen aggression och intelligent komposition.

Tool betydde extra mycket då de erbjöd mysticism. Kanske ren rappakalja, men musiker behöver myter för att vara riktigt intressanta.

”Ænima” gjorde inte saken sämre. En uppföljare, en tredje platta, som krossar minst lika hårt som ”Undertow”. Ingen trodde att det var möjligt. Men kanske tog de sin excentricitet lite för mycket på allvar helt plötsligt. ”Undertows” 69 cd-spår var visserligen också i den andan (att efter den 15:47 långa ”Disgustipated” lägga en massa tysta spår för att övergå i ljudet av syrsor och en berättelse om ”the carrot holocaust” är lite knasigt), men här har de lagt allt knas som låtar. Inte riktigt lika roligt jämt.

Här kunde sagan ha varit slut. Tool tvingades genomlida bolagsstrul i stor omfattning, och jag trodde att bandet skulle lägga av. Maynard James Keenan ägnade sin tid åt A Perfect Circle (bandet som enklast beskrivs som en lättvariant av Tool) trots att rättstvisten löst sig till bandets favör. Visserligen gick det rykten om nytt material med Tool, men de kändes mest som lama försök till att hålla intresset uppe hos fansen.

Under våren dök en box upp med bandets videor och en liveskiva; ”Salival”. En oinspererad sak jag inte orkat lyssna på särskilt många gånger. Efter att ha blivit riktigt besviken på den så sket jag mer eller mindre i att nya skivan ”Lateralus” var inspelad och klar. Ända tills dess att singeln dök upp. Helt plötsligt förstod jag att Tool inte alls var uträknade.

Jag blev uppriktigt sagt helt överrumplad. Jag trodde att den här pretentiösa konstrocksorkestern med läskiga progressiva ambitioner förpassats till historieböckerna. Jag kunde inte ens gissa att de skulle kunna komma tillbaka så här snart.

”Lateralus” är en fantastisk skiva. Än mer komplicerade arrangemang och än längre låtar än tidigare. Suggestivare och mer intrikat. Ett begrepp som ekvilibrism brukar jag sky som pesten, men här är det näst intill ett måste. Det mesta är helt galet välspelat.

Tro nu inte att Tool blivit Dream Theater. Det har de inte (tack och lov!). Visst kommer ”Lateralus” appelera starkast till intellektuella och musiker även denna gång, kanske mer än tidigare, men det som tidigare var bra finns även med här. Det är bara mer av allt. Utom av de små galna spåren.

Lite läskigt blir det när man tänker A Perfect Circle vid tillfälle. Det beror bara på Maynards mer kontrollerade skönsång. Rösten är inte riktigt lika rå som tidigare. Men jag kan inte klaga, han är en av mina absoluta favoritsångare. Han får mig fortfarande att bita ihop så hårt att käkarna gör ont. Det här är Tool. På riktigt. I 78 minuter och 51 sekunder.

Mysticismen och excentricismen har de också utvecklat. Så pass att de faktiskt blivit helt snurriga. Genomskinlig ask och genomskinligt cd-häfte utan information? Psheeeeeww, hur långt kan de gå? Texterna verkar även de vara mer flippade än tidigare. Men de har gjort allt på rätt sätt. De satte en norm tidigare. Den har de utgått från, men de har satt en helt ny. Omförpackat galenskap.

Jag har fått för mig att jag vill placera in skivan mellan ”Undertow” och ”Ænima”. Där hör den på nåt sätt hemma. Det är så här jag tror att Tool vill låta. Jag säger inte att jag tycker att ”Lateralus” är bandets bästa skiva. Jag säger bara att var en bedrift att göra den här skivan nu. Att lyckas bli intressanta igen. Det trodde jag som sagt aldrig.

Undrar om den där killen jobbar på Soundpollution nu? Jag är inte säker. Men han borde ha ett tack. Tool var bäst och är det fortfarande. I alla fall på att spela Toolmusik.