Genren dark metal var något nytt för mig innan jag konfronterades med senaste skivan A Darker Monument från Aeternus. Tydligen handlar det om musik som är ”snabb, aggressiv, intensiv och brutal men ändå lugn och vacker i sina stunder”. Tankarna går direkt till Opeth, men detta handlar snarare om hur Opeth skulle ha låtit om de haft en far vid namn Glen Benton och aldrig slagit upp ordet melankoli i ordlistan.

Aeternus kommer från norska Bergen. Stämningsfull musik verkar vara på tapeten däruppe, och har ha varit ett tag, se bara på Immortal med deras resor till Blashyrkh på jakt efter inspiration… Det kanske är fjordarna? Riktigt så långt går inte Aeternus i sin hängivelse, dock verkar receptet vara detsamma för grupperna, snabb, brutal musik med atmosfär. I Aeternus fall handlar denna atmosfär om att kasta in en nypa progressiv metal och en näve doom här och där. Dynamiken är påtaglig när man varierar sitt mangel ofta och mycket. Trummissen Erik vinner genast mitt hjärta med sin förmåga att piska skinn och visar att han har ett brett register. Blastbeatsen står som spön i backen för att ersättas av rullande dubbelkaggar och mer gammalt, hederligt old-schoolsväng.

Skivan har dock sina fadäser, om än mycket små och kan synas vara petitesser, men ändå. I början av låten Slavestate hörs en mycket märklig röst med någon slags effekt som påminner lite om kejsaren i Star Wars, fast gjord med en hemmadator anno 1990. Känns ganska fånig, speciellt eftersom sångaren/gitrarristen Ares direkt efter vräker ur sig sitt starkaste skrik på plattan i ett bastant ”torment!”. Även gitarristerna chockerar mig ibland med att slänga in några solon som för tankarna till herrarna Downing/Tipton runt Painkiller. Lyckligtvis håller sig solona kort till förmån för tunga riff. Även några skumma samplingar, eller effekter beroende på hur man ser det, smyger sig in men märks bara som nyanser. Ska de användas borde de upp lite i ljudbilden, nu blir de mest till en undran om vad det var som hördes.

Sammanfattningsvis är A Dark Monument en schysst upplevelse, som inte når riktigt ända fram på grund av de ovan nämnda sakerna. Aeturnus spelar sin old school-döds med stort kunnande och hängivelse, samtidigt som de inte hamnar i det vanliga old school-träsket utan kikar lite åt andra håll. Låten Soulslayer är skivans starkaste och kommer att hamna på mången spellista framöver.