Klyschan ett steg framåt och två steg bakåt passar verkligen in på veteranerna i Paradise Lost. Britterna ger nu ifrån sig sitt elfte album och det är bakåt i karriären de sneglat när de har skapat In Requiem. Liknande tendenser kunde skönjas redan på förra given, den självbetitlade skivan från 2005. Men nu är det […][...]

Amy Lee verkar ha fått dras med sin beskärda del av demoner sedan sist, framgångarna med ”Fallen” till trots. Pojkvännen fick ge sig av, det faktum att hon sjöng ordet ”fuck” på live-plattan ”Anywhere but Home” skapade rabalder i hyckleriets högborg USA och sist men inte minst drabbades en av bandmedlemmarna av en stroke vill […][...]

Att släppa en självbetitlad skiva efter att ha existerat i ett och ett halvt decennium innebär vissa förpliktelser. Det är definitivt ingen debutskiva i detta fall, och således tolkar jag titeln som att det är en skiva som verkligen definierar bandet och deras sound. Vilket mycket riktigt stämmer. För att dra på en växel till […][...]

Norska Trail of Tears befann sig tidigare inom goth-metallen, men har efter några år och ett sångarbyte blivit mer svårdefinierade. Catherine Paulsen är ute ur bandet och Kjetil Nordhus från Green Carnation är med på heltid, efter att ha gjort inhopp på de tre tidigare utgåvorna. ”Free Fall Into Fear” drar åt många olika håll. […][...]

”Redan?”, sa Patrik Hamberg. ”Äntligen, det var på tiden”, tänkte jag. Draconians debutskiva kom hösten 2003 och sedan jag bekantat mig med den ordentligt har jag väntat på uppföljaren. Nu är den alltså här. ”Arcane Rain Fell” visar upp ett mer fokuserat Draconian, som om de slagit sig till ro och hittat sin plats. Det […][...]

Det var riktigt längesen det kom någon goth metal som var speciellt spännande. Genrens belackare hävdar nog att det aldrig har gjort det, men det är bara att strunta i. Goth metal är en aning speciellt så till vida att det är väldigt romantiskt och gråtmilt. På sina håll väldigt pompöst. Ibland varieras sången mellan […][...]

I ett svagt ögonblick när jag lyssande på ”Anywhere but Home” första gången tyckte jag att Evanescence hade något att komma med. Kanske inte mycket, men ändå något. Det är fel. Evanescence har enkla låtar med smittsamma melodier som ikläds en tunn gothdräkt för att verka spännande. Raka, enkla powerackord täcks över med en orkestral […][...]

”Nymphetamine Overdose” med Cradle of Filth tände en gothgnista i mig. ”Velvet Darkness They Fear” vevades några vändor i stereon och funderingarna har gått åt Lacuna Coil mer än en gång. När så Within Temptation skulle släppa skiva så kändes det synnerligen passande, trots att jag lämnade konserten på Gates of Metal i somras efter […][...]

”Nymphetamine”. Återigen en skiva som närapå sväller över. 75 minuter lång. Cradle of Filth verkar verkligen vilja ge fansen valuta för stålarna. Eller så har de bara svårt att döda älsklingar. Inspelningen var något av ett enda kreativt rus om man ska tro basisten Dave Pybus studiodagbok på den officiella hemsidan. Alltihop kördes in live […][...]

Kolsvarta, arga och onda är Tiamat tillbaka med albumet Judas Christ. Fortfarande fast förankrade i den mörka gothiska metallen, där de är ett av Europas större namn, tillsammans med bland andra Paradise Lost. Mina erfarenheter av Tiamat är inte så gedigna. Ett par låtar har jag gillat, men som helhet är det lite för dystert […][...]