Att släppa en självbetitlad skiva efter att ha existerat i ett och ett halvt decennium innebär vissa förpliktelser. Det är definitivt ingen debutskiva i detta fall, och således tolkar jag titeln som att det är en skiva som verkligen definierar bandet och deras sound. Vilket mycket riktigt stämmer. För att dra på en växel till skulle man kunna tycka att en självbetitlad också ska hålla väldigt hög klass och bli en framtida klassiker, i alla fall i bandets katalog. Med tanke på vad britterna uträttat tidigare är det hårt att kräva något sådant och ärligt talat så lyckas de inte med det heller. Med det är det dock inte sagt att ”Paradise Lost” är en dålig skiva. Verkligen inte.

”Paradise Lost” är enligt biografin som medföljer skivan som sluter den musikaliska cirkeln för bandet. Från att ha spelat death metal med gotiska inslag, övergick de till att spela gothrock, då även brölsången lades på hyllan. Ett par skivor drog åt Depeche Mode-hållet, men efter de utflykterna är Paradise Lost tillbaka på sin plats som Tiamats rockigare kusin.

”Paradise Lost” är väldigt homogen. Låtarna växer fram i ett rätt makligt tempo och de har refränger som efter en stund sitter där de ska. Nick Holmes låter i de lugnare sammanhangen som Johan Edlund och som James Hetfield när han klämmer i. Ingen låt sticker ut speciellt mycket och på samma sätt är ingen låt speciellt dålig: en hög lägstanivå, men jag kan ibland sakna de riktiga topparna. Trumkompet i ”Laws of Cause” är höjdpunkten om jag ska välja ut någon.

Texterna rör sig kring utanförskap och andra svarta ämnen, ämnen som passar musiken perfekt. De är dessutom rätt så korta, ofta upprepas en eller ett par fraser om och om.

Allt som oftast har den här skivan tagit plats i spelaren under sena kvällar eller andra tidpunkter då jag har varit smådäven. Då passar Paradise Losts smekande depprock bra. Sävligheten gör att man kopplar av med den och det gör den till en väldigt behaglig upplevelse.