Norska Trail of Tears befann sig tidigare inom goth-metallen, men har efter några år och ett sångarbyte blivit mer svårdefinierade. Catherine Paulsen är ute ur bandet och Kjetil Nordhus från Green Carnation är med på heltid, efter att ha gjort inhopp på de tre tidigare utgåvorna.

”Free Fall Into Fear” drar åt många olika håll. Genomgående är melankoliska stämningar och snygga kontraster mellan brutalt och lugnt. Dessa kontraster, tillsammans med inslag av keyboard, får räknas som det som kvarstår av goth-metall.

Skivan är mångfacetterad och blir sällan tråkig. Jag hör black metal, en del progressiva drag och raka metalriff. Det är ibland stenhårt och ibland mjukt. Både Rotting Christ och Borknagar dyker upp i huvudet under tiden skivan spelas. Bitvis är ”Free Fall Into Fear” riktigt bra.

Det som gör skivan är de riktigt snygga riffen, det schyssta gitarrljudet, basen som tillåts ta plats och de black metaldoftande utbrott som kommer då och då av brutalitet och snabbhet. Ofta är det partier i låtarna som jag gillar. Mitt problem är de melodiska bitarna som är alldeles för pompösa.

Kjetil Nordhus sjunger den rena stämman som kontrasterar mot Ronny Thorsens skrovliga brölsång. Kjetil sjunger på ett klassiskt sätt. Det låter skolat. Vanligtvis gillar jag honom i Green Carnation, men här är han malplacerad. Han ger låtarna ett pompöst uttryck som inte faller mig i smaken alls och jag får intrycket att han sjunger för att han gör det bra och inte för att hans röst tillför en speciell känsla. Ungefär på samma sätt som en gitarrist kan fila för mycket bara för att han kan.

Synd på en skiva som har så många andra bra ingredienser.