Det var riktigt längesen det kom någon goth metal som var speciellt spännande. Genrens belackare hävdar nog att det aldrig har gjort det, men det är bara att strunta i.

Goth metal är en aning speciellt så till vida att det är väldigt romantiskt och gråtmilt. På sina håll väldigt pompöst. Ibland varieras sången mellan brölsång och en, oftast, väldigt spröd kvinnostämma. På senare tid har det varit mer av den senare varan, i takt med att band som Nightwish, Evanescence och Within Temptation har beretts plats med sina topplistetillvända skivor.

Kanske är tanken att metal med kvinnosång ska nå in i den övervägande manliga metalpublikens karga hjärtan. Och av försäljningssiffror att döma så går det tydligen rätt bra. Om det nu är killar som köper skivorna vet jag inte, men någon verkar ju göra det i alla fall. Själv är jag skeptisk.

Därför är ”Ashes” en trevlig överraskning. När det har inte hänt så mycket sedan Theatre of Tragedy släppte ”Aegis” så dimper ”Ashes” ner.

Inledningen på skivan får mig att fundera över om det verkligen inte är en Opeth-skiva som hamnat i spelaren.

”Ashes” har en stor bredd rent musikaliskt. Bara en sådan sak som att de har två killar och en tjej som sjunger ger en liten vink. Brölsång möter ren manssång och den karaktäristiska spröda kvinnostämman, här inte överdimensionerad utan ett väl avvägt inslag.

Gitarrerna ger ifrån sig dels feta metalriff, dels akustiskt plock. En keyboard skapar atmosfär, men tar lyckligtvis aldrig över.

Smått befriande är också att ”Ashes” aldrig tummar på hårdheten och aldrig faller över i att bli för melodiös och pompös, vilket ofta kan vara fallet i den här genren. Ovannämnda Opeth och Theatre of Tragedy är paralleller jag gärna drar. Och, ja, Tristania kommer från fjordlandet i väst.

Har du någon böjelse för romantisk goth metal är detta givet att kolla upp. Behöver du övertygas, lyssna på låten ”Equilibirum”. Ett mästerverk.