Tonen sätts redan i första spåret där Jack Splash efter att ha dragit i sig ett par ballonger sprängfyllda med helium skriver om hiphop- och funkhistorien med sig själv som centralfigur. Det här kommer att handla om sprallig påläst referensfunk. Jag biter mig hårt i tungan för att inte börja peka ut influenserna, då riskerar […][...]

Det är inte helt enkelt att känna någon sorts entusiasm inför ett nytt album från Wu-Tang Clan i december 2007. Det var ett bra tag sen de var hiphopens flaggskepp och bortsett från Mattias Alkberg är det väl få som håller något annat än debuten som en riktigt nödvändig gruppinsats? Kanske är vi andra bara […][...]

Maceo Parker Skeppsholmen Stora scenen, torsdag 20.00 Jag ser Maceo Parker för andra gången på Sthlm Jazz Festivals scen och hans leende värmer då som nu. Det har diskuterats otaliga gånger i vårt hem var det är funken sitter och jag lanserar nästan en ny teori efter att ha sett den här spelningen. Kanske sitter […][...]

Lördagen börjar redan klockan 15:00 med ett besök i Pavillion där Kieran Hebden & Steve Reid bjuder på mer eller mindre improviserade möten mellan Hebdens elektronikpark och Reids trummor. Jag har bara hört den första volymen av deras ”Exchange Sessions”. Därför blir jag lite överraskad av hur hårt funkiga de är live. Inte för att […][...]

Var var vi någonstans nu då? Efter att ha legat med elpedalen mot metallen på Autobahn 66. I expressfart med tunnelseende mot en svart drogfest i bästa Hunter S Thompson-anda. Efter rus-vaket frågandes hur i hela helvete Primal Scream hamnat på ett goth-konvent. Screw it. We're gonna boogie. Primal Scream har klivit av elektrotåget och […][...]

Den här dubbeln var tänkt som den storslagna återkomsten. En skiva Funkadelic, en skiva Parliament. P-funkens tvillingband förenade en gång för alla. Så blev det nu inte. På fler sätt än ett. För den som följt George Clinton och hans turnérande funkcirkus under de senaste åren är den här skivan ändå ingen överraskning. Det handlar […][...]

ptrkhmbrg: Ojojoj. ptrkhmbrg: Rev Run ramlade in på mitt skrivbord. dscola22: Ska bli intressant att höra. Och höra utlåtande om. ptrkhmbrg: Ja. Jag ska bara våga lyssna. dscola22: Jag är ju inställd på att det ska vara skitdåligt. Allt annat är positivt. ptrkhmbrg: Ja det är lite min utgångspunkt också. ptrkhmbrg: Tio låtar ptrkhmbrg: 23 […][...]

Det är precis i början av 70-talet. Holland-Dozier-Holland har för första gången tröttnat på Berry Gordy och lanserat egna etiketten Invictus. De signar lite på måfå allt som de hört talas om i korridorerna på Motown. George Clinton har i sin tur tröttnat på att försöka få Gordy att köpa hans låtar eller att spela […][...]

Det här är en oerhört löjlig skiva. Riktigt fånig, sprallig, tramsig och spånig. Definitivt inget för stela snubbar rädda att tappa fattning, hållning eller mask. Hoppas att du har förstått? Earl Zinger kokar sin knastroniska soppa på Lee Perrys dubspik, Ennio Morricones spaghettisurf, George Clintons färggladaste funkskruvar och Prince Pauls allra spralligaste hiphoprötter. Sen reder […][...]

”So now ladies and gentlemen it is star time. Are you ready for star time!?” Öppningen är en omstöpning av 1962-års Apollo-show. Den lämnar mig med tanken: ”Släpp samplingen fri!”. På allvar. Släpp den fri. Vi, mänskligheten, har inte råd att fortsätta låta de mest kreativa hiphopmakarna gömma sin musik i mörka vrår. Ja jag […][...]