Lördagen börjar redan klockan 15:00 med ett besök i Pavillion där Kieran Hebden & Steve Reid bjuder på mer eller mindre improviserade möten mellan Hebdens elektronikpark och Reids trummor. Jag har bara hört den första volymen av deras ”Exchange Sessions”. Därför blir jag lite överraskad av hur hårt funkiga de är live. Inte för att det borde förvåna sett till de båda herrarnas respektive karriärer. Låtarna ligger hela tiden runt tio minuter och ska jag vara lite småtjurig jobbar de lite för ofta med crescendot som enda mål. Oftast är det ändå grymt imponerande och Steve Reids trumspel är hypnotiserande hårt.

Vi går förbi de holländska gammelpunkarna The Ex och ger dem tre låtar. Kanske mest för att hylla våra tältgrannars enda hemlandsband. Det är helt ok, men hungern har satt in och de överlever inte trelåtarstestet. Det var ändå lite roligt att det var den kvinnliga trummisen som skötte mellansnacket genom att lämna sin plats och gå längst fram till scenkanten.

Med Immortal Technique i bakgrunden äter vi den sjukt fina pesto-pastan.

Klockan 19 är det dags för kvällens höjdpunkt. Primal Scream. Vi är galet peppade och Håkan och jag ställer oss i främsta fållan. Det är relativt glest mellan människorna och det är inga som helst problem att stå kvar.

Bandet bjuder på en rejäl hitkavalkad. Det känns som ”Dirty Hits” med en handfull nya låtar insprängda här och där. De öppnar med ”Movin' on Up” och med det sätts tonen. Det är glatt och soligt. Lite förvånad blir jag ändå av att de dammar av låtar som ”Kowalski” och ”Shoot Speed/Kill Light” och dessutom gör dem i så pass originaltrogna versioner. Jag hade på något vis väntat mig att det skulle bli en ganska renodlad boogie-show.

Ännu märkligare att det faktiskt funkar så bra och inte bara blir schizofrent.

Tyvärr är inte bandet längre lika snyggt som det är bra. Bobby är så klart fortfarande fantastisk i all sin slapphet. Jag vet inte ens vem storfiskaren till gitarrist som stod precis framför mig är (han såg ut som en blandning av Anthony Hopkins och Paul Branson). Mani är sinnebild av en ölfet britt (och blir lycklig som ett barn när råddaren håller upp en skylt som berättar att Engalnd förlorade kvarten). Martin Duffy är gömd någonstans bakom en stapel med Marshall-stärkare.

Men herregud vilken hitkavalkad.

När klockan nästan slagit tolv är jag fortfarande på riktigt bra humör efter Primal Scream-festen och kommer på att George Clinton faktiskt spelar några hundra meter bort. Lyckas med andra ord se nästan hela konserten trots att jag tänkt passa. Rätt val. P-funkmaskinen gör sig trots allt som bäst när de får begränsat med tid. Jag skäms nästan för att skriva det, men så är det.

Det blir ännu en hitkavalkad (med en mastodontversion av ”Flashlight” som höjdpunkt) uppblandad med några låtar från senaste dubbelalbumet ”How Late Do U Have 2BB4UR Absent” )det vill säga låtar som funnits i livesetet i flera år redan) och tyvärr den förbannade urspårningen med gamla rockklassiker som alltid brukar dyka upp numer. Gubbarna gillar det, men jag förstår inte varför. De har trots allt sjukt gott om egna klassiker och deras liveversioner av låtar som ”Goodnight Sweetheart, Goodnight” är faktiskt inte särskilt bra.

Eftersom jag ändå är uppe och eftersom jag ändå dansat bort alla vännerna och batteriet i mobilen är helt slutkört går jag och ser Kanye West. Gissa om det bjuds på ännu en hitkavalkad. Jodå. Han har dessutom ett rejält band med sig, ingen töntig budgetshow som katastrofen The Game förra året. Jag lyckades inte räkna hur stor stråksektionen var, men det såg ut som samma orkester (eller åtminstone delar av den) som backade honom i Abbey Road. Det kommer att bli hur grymt som helst på Skeppsholmen under Stockholm Jazz. Missa det inte då.

Mitt i konserten tar han en paus i den egna hitparaden för att spela upp ett par låtar som inspirerat honom. Från skivor med lite sjung med från kören. Det blir ”Let's Stay Together” Al Green, ”Rock with You” med Michael Jackson och ”Take On Me” med A-ha. Och det är under den sista Kanye dansar som mest. Möjligen är det publikfrieri, men det är också en mycket märklig upplevelse.

Kanye West må ha ett ego lika stort som Axl Rose, men han vet hur man underhåller och ser dessutom ut att ha sjukt roligt när han gör det. Att han sen blir lite flåsigt andfådd ibland kan jag köpa.