Den här dubbeln var tänkt som den storslagna återkomsten. En skiva Funkadelic, en skiva Parliament. P-funkens tvillingband förenade en gång för alla. Så blev det nu inte. På fler sätt än ett.

För den som följt George Clinton och hans turnérande funkcirkus under de senaste åren är den här skivan ändå ingen överraskning. Det handlar i stort sett om en samling som innehåller de flesta av de tidigare mer eller mindre osläppta låtar de brukar spela under sina minst fyra timmar långa konserter. Det betyder att för maskhjärnor välbekanta låtar som “More Than Words Can Say” och “Bounce 2 This” (mer om den strax) finns med. Jag tackar också högre makter att Lili Haydn inte fick ett par solospår (det enda vettiga hon någonsin bidragit med från scenen är en mäktig version av “Maggot Brain”).

Det blev med andra ord mer av en fortsättning på “George Clinton Family Series” än en storslagen återkomst.

Jag förstår om frågan ni ställer er nu är: “hur dåligt är det då?”. Jag vet att det var frågan jag ställde mig med Bootsys “Play with Bootsy” i försök till förträngt minne. Lyckligtvis är det här inte i närheten av lika uselt som Bootsys senaste tyska funk. Det är rent av helt ok. Någon ny “Mothership Connection” eller “One Nation Under a Groove” handlar det så klart ändå inte om.

Men för att dra en rockparallell, det är betydligt mer njutbart än något Rolling Stones spelat in sen “Tattoo You”.

Allra bäst är låtarna där körkvinnorna ställer sig längst fram. Bäst är “Bounce 2 This” med Kendra Foster. Den har jag nynnat på med jämna mellanrum sedan jag såg mobben i Belgien förra sommaren. Låter som en styvdotter till “Atomic Dog” och innehåller alla de finsate ingredienser p-funken alltid bjudit (skeva synthar, bas från yttre rymden, komplexa körarrangemang och ett repetitivt groove som vägrar ge sig). Den ligger först och toppar showen.

GC:s barnbarn Sativa (subtilt) bjuder på ett annat av de bättre spåren i “Something Stank” (subtilt). Ett av de få av bidragen där mötet mellan hiphop och p-funk verkligen fungerar hela vägen.

Belita Woods ballad “Saddest Day” är inte heller helt oäven.

Prince (här med den där märkliga symbolen som namn igen) hjälper till i “Paradigm” och användandet av symbolen blir helt självklar när man lyssnar. Låten är som hämtad ur New Power Generation-skafferiet. Helt ok, även om den inte står sig mot TAFKAP:s bästa.

Det mesta funkar i makligt tempo med George Clinton mässandes med sin numer sönderrökta och åldrade stämma som sammanhållande kraft. Jag kan inte tycka illa om det, trots att det inte är det minsta revolutionerande. Det går på tomgång utan att för den skull bli ointressant eller dåligt. Det här är en grupp musiker som kan spela p-funken i sömnen utan att det blir meningslöst. Men inte har de lyckats få till särskilt intressanta låtar för det.

Klart att det finns en del galenskap också. Det är trots allt p-funk det handlar om. Som den där klassiska gitarren och baklängeskörerna i “Because/Last Time Zone” och den märkliga versionen av “Goodnight Sweetheart, Goodnight” som mest får mig att tänka på Earl Zinger.

Jag gillar en bagatell som pianodrivna “Sexy Side of You” som säkert får en och annan neosoulsångare att skämmas över sin enkelspårighet. Här visar George Clinton verkligt god form.

Men är det här verkligen bra? Fan vet. Kanske får jag vara nöjd med att det inte stinker (Lex Bootsy). Ibland får det vara gott nog. De dryga två timmar det tar att lyssna igenom skivorna känns inte bortkastade och de flesta låtarna får stanna i mitt iTunes-bibliotek.