Det här är en oerhört löjlig skiva. Riktigt fånig, sprallig, tramsig och spånig. Definitivt inget för stela snubbar rädda att tappa fattning, hållning eller mask. Hoppas att du har förstått? Earl Zinger kokar sin knastroniska soppa på Lee Perrys dubspik, Ennio Morricones spaghettisurf, George Clintons färggladaste funkskruvar och Prince Pauls allra spralligaste hiphoprötter. Sen reder […][...]

Jag hör The Cure i nästan allt jag lyssnar på just nu. När Sebastian Demmin lägger mjukt brusande eller vilt vinande keyboardljud, när Avocado försiktigt plockar fram rullande bastoner, när Michael Roddach spelar ensliga gitarrslingor, när Matthias Trippner spelar trummor som åker runt runt i ljudsmeten tillsammans med Andreas Weisers alla märkliga slagverk och när […][...]

Vibrafonens plats i jazzfunken kan i princip härledas till en enda musiker, Roy Ayers. Han är den sorts legend som brukar plockas fram och dammas av för att ställas på scenen vid Skeppsholmen. Den sorts legend som framkallar svettningar hos oss som skulle vilja odla jazzskägg. Hos oss som inte fick nog av knasiga hattar […][...]

Från den finska vänsterkanten kommer äkta paret Jimi Tenor och Nicole Willis med en samling låtar som åker ljudkana mellan 80-talets soul och 90/00-talets brutna jazz (dessutom med en helt oväntad mellanlandning smack bom mitt i 60-talets stötigaste JB-funksoul). Jag har lite svårt för den halva av skivan som låter som om den vore inspelad […][...]

Jo jag vet den här skivan släpptes väl för ungefär hundrafemtio dagar sen. Men vem kunde tro att det skulle dröja tills nu innan en solklar hit som nördfunken i ”Needy Girl” skulle plockas upp? Jag sorterade dessutom bort Chromeo ganska snabbt efter att ha lyssnat dagligen i någon vecka. En handfull smaskiga funklåtar gjorde […][...]

”Now. It seems to be some people out there who don't know what a party is. You know what I'm saying, hell yeah? Let me bring it down for you. You pay too much money to come in here an' sit on yo' ass, right? So the best thing to do is just have a […][...]

Jag har ett problem (ja, kanske flera då – men här kommer ett av dem ut i ljuset). Jag har svårt att köpa skivor jag vet att jag kommer att gilla. Skivor med mina favoritartister som kanoniserats som deras självklara mästerverk. Så istället för att köpa James Brown ”Live at the Apollo” inspelad 1962 har […][...]

Bakom namnet The Limp Twins döljer sig barndomskamraterna Russell Porter och Will Holland. På Tales From Beyond The Groove gräver de ner sig i all den musik de genom åren verkligen älskat och bjuder på en glädjesprudlande blandning av soul, jazz och funk i en fint luggsliten popkostym. Och bara för att toppa det hela […][...]

Anledningar att hata Prince: 1. Hans skivomslag, filmer och musikvideos är smaklösa och usla på ett kitschigt sätt som bara framkallar gäspningar. Det mesta är överlastat och tungrumpigt sönder-dekorerat. Noll humor. Noll distans. Det är inte ens oanständigt och chockerande. Hötorgs-pösiga pimpfantasier och suggiga logotyper. Eländig design, till och med en skräpbillig färgskala – det […][...]

Det är inte mycket som finns kvar av det Teddybears som en gång spelade högljudd hardcore i Bad Brains anda. Inte mycket mer än attityden att göra vad som faller dem in utan att bry sig nämnvärt om vad någon annan tycker. Dagens Teddybears är kungarna av spritfest-soundtrack. Snubbarna som ser till att få fart […][...]