Vibrafonens plats i jazzfunken kan i princip härledas till en enda musiker, Roy Ayers. Han är den sorts legend som brukar plockas fram och dammas av för att ställas på scenen vid Skeppsholmen. Den sorts legend som framkallar svettningar hos oss som skulle vilja odla jazzskägg. Hos oss som inte fick nog av knasiga hattar under 80/90-skiftet. Hos oss som nördat in på ny-philly.

Kort sagt, en av neosoulens gudfäder.

Det är förstås hyggligt av Erykah Badu att ställa upp för den gamle. Men jag kan inte komma ifrån att känna att det mest handlar om en snygg gest (om än med respekt). Ett möte mellan generationer där pensionären behöver väckas lite då och då för att inte nicka till och somna.

Kompetent, men tandlöst.

Det största problemet är så klart att trumspelet är så genomtrist och studioutsmetat försiktigt. Jazzfunk med menlösa trummor. Det svänger liksom inte.

Egentligen spelades den här skivan in för Ayers fanclub. Och det finns ganska få anledningar för oss som inte är medlemmar i den att bry oss om just de här inspelningarna (det finns viktigare skivor till midprice i hans katalog). Om du då inte råkar vara Badu-komplettist. För där har vi en röst som är värd att lyssna till även i ganska harmlösa versioner av gamla standards.