Jag är fullt medveten om att det engelska ordet för enstöring inte stavas som Matthew Chicoines artistnamn. Men om man ändå väljer en, mycket välvillig, tolkning i den riktningen känns det onekligen välvalt. Bara ett par månader efter släppet av hyllade solodebuten Cardiology packade han stora resväskan, sa hej då till polarna i hemstaden Detroit […][...]

Den här dubbeln var tänkt som den storslagna återkomsten. En skiva Funkadelic, en skiva Parliament. P-funkens tvillingband förenade en gång för alla. Så blev det nu inte. På fler sätt än ett. För den som följt George Clinton och hans turnérande funkcirkus under de senaste åren är den här skivan ändå ingen överraskning. Det handlar […][...]

Det är svårt att inte imponeras av Will Holland. 25 år gammal har han redan släppt ett antal skivor och som Quantic fått ett aktat namn på breaksscenen. Fast han har inte nöjt sig med det. Har han dessutom, lite vid sidan om, släppt soulig slarvpop med kompisen Russell Porter som The Limp Twins och […][...]

Det är mycket som inte stämmer med Multiply. Funkdrypande souljuveler av den här digniteten ”ska” komma från USA och inte Storbritannien som fallet är här. Så är det bara. Att den dessutom kommer från skivbolaget Warp mest känt för mer experimentella artister som Squarepusher och Aphex Twin är rent sensationellt. Inte nog med att genren […][...]

Jag vet inte varför jag envisas med att låna Fun Lovin' Criminals värdefull tid i mina öron. Kanske för att jag en gång var hårt nere med det amerikanska white boy-svänget. Korsningen mellan funk, rock, hiphop och kanske lite dubreggae (tänk FLC, Cake, Sublime, 311, Beck och så vidare). Kanske för att ”Mimosa” faktiskt var […][...]

Det är nästan exakt tre år sedan jag skrev om Sharon Jones and the Dap-Kings senast. På många sätt har de rest tre år bakåt i den soulfunkhistoriska flux de verkar i. (Och för er som inte redan hunnit bläddra fram min gamla text kan jag meddela att de befann sig ungefär vid året 1969 […][...]

Hej, jag heter Kal Ström och jag är populärkulturknarkare. Jag är ledsen, men det är sant. Eller rättare sagt, jag är inte alls ledsen. Det är fantastiskt att knarka populärkultur. Det enda som går åt är tid. Tid som jag många gånger i och för sig inte har, men tid är det enda som knarkas […][...]

Om man tar hela funkhistorien och kör den genom samtidens hiphopfilter, grovhackar och sätter ihop delarna igen så landar man gissningsvis någonstans i Los Angeles 2004. Då släppte Plantlife ”the Return of Jack Splash”. På något vis gled den mig förbi då, men när jag flyttade till Malmö pratade Mikael hela tiden om nyfunken från […][...]

Det är precis i början av 70-talet. Holland-Dozier-Holland har för första gången tröttnat på Berry Gordy och lanserat egna etiketten Invictus. De signar lite på måfå allt som de hört talas om i korridorerna på Motown. George Clinton har i sin tur tröttnat på att försöka få Gordy att köpa hans låtar eller att spela […][...]

Use your mentality Wake up to reality Det har snart gått femton år sedan Neneh Cherry hiphopifierade Cole Porters I’ve Got You Under My Skin till AIDS-välgörenhetssamlingen Red Hot + Blue. En låt som i Nenehs version förvandlades till svettig och supersexig minimalistfunk, nästan uteslutande byggd kring basgången. Att videon till I’ve Got U Under […][...]