Jo jag vet den här skivan släpptes väl för ungefär hundrafemtio dagar sen. Men vem kunde tro att det skulle dröja tills nu innan en solklar hit som nördfunken i ”Needy Girl” skulle plockas upp?

Jag sorterade dessutom bort Chromeo ganska snabbt efter att ha lyssnat dagligen i någon vecka. En handfull smaskiga funklåtar gjorde inte min sommar även om jag mumsade i mig i överflöd den där veckan innan det hunnit bli vår. Så jag lät bli att skriva.

De båda kompiskanadensarna Pee Thug och Dave har blandat till den naknaste funken sedan Rick James stod på topp och Roger Troutman gjorde knasiga munljud i Zapp. Lägg till lite Prince och New Edition från samma tidiga 80-talsår och du har ringat in basingredienserna i Chromeos gräddbakelse. Toppa med lite housebeats och discoglitter och du har hela receptet.

Jag spelade den så mycket den där veckan att jag nu kan lyssna på fantastiska knorrfunken ”Me & My Man” med ett nostalgiskt leende på läpparna samtidigt som jag spelar koskälla i lägenheten för att göra den ytterligare lite bättre (inte för att det behövs, men koskälla är alltid koskälla). Sen kommer ”Needy Girl” och gulliga ”You're So Gangsta” (och den tror jag att disco-Ola skulle kunna gilla jättemycket, även om porrsaxen måste dö).

Men efter ett tag tar idéerna liksom slut och ysterheten och den uppriktiga funkkärleken blir som inlåst i en mörk garderob. Då vill jag bara lyssna på de tre första om och om och om igen utan att låtsas om de andra dumma melodierna som inte skiner alls lika starkt (förutom möjligen ”Ah Oui Comme Ça”, men den känns också lite som en bastardiserad ”Me & My Man”, samtidigt är den nästan mer Daft Punk än fransmännen själva).

Lite för många sockerägg i godispåsen kort sagt.