Snacka om att bli dragen vid näsan. Med sin brett leende nuna uppsmetad över i princip varenda tabloidblaska från New York till Rottnebro befann han sig onekligen mitt i en massmedial orkan. Världens i nuläget störste artist i giftermål med en fotomodell. Och här kom albumet där han skulle bedyra sin kärlek till henne och […][...]

Om man skulle roa sig med att göra en undersökning bland personer som bara äger en enda Springsteenskiva är jag tämligen säker på att ”Born in the U.S.A.” skulle vara den skiva som finns i överlägset flest hem. Egentligen är det inte så konstigt med tanke på att det överlag är Springsteens mest radiovänliga album […][...]

”'Nebraska' was rock bottom. I always think of it as my most personal record. What happens when all the things you believed in when you're twenty-five don't work? What happens when all these things break down? Your friends fail you, or you fail your friends. When you're alone – can you live? Can you go […][...]

Bruce Springsteen har, med undantag från sina allra första album, genom åren använt sig av samma cykel i sin skivutgivning. Varje lättsammare album har följts av mer eftertänksamt som i sin tur återigen följs av ett gladare och så vidare. Följaktligen är det därför inte helt ologiskt att det på Springsteens hittills enda dubbelalbum ryms […][...]

För att citera Kurt Vonnegut: så kan det gå. Kort efter att Springsteen till slut fått sitt genombrott till den stora massan med ”Born to Run”, vilket inkluderade framsidefeatures i både Time och Newsweek, åkte han samtidigt på sin första lektion i skivbolagsbyråkrati. Och som alla vet brukar dessa vara smärtsamma upplevelser. Tre år tidigare […][...]

Efter två av kritikerna hyllade men inte kommersiellt särskilt framgångsrika album, ”Greetings From Asbury Park, N.J.” och ”The Wild, the Innocent and the E-Street Shuffle”, hade Springsteen fått en ansenlig skara hängivna fans, kultstämpel, rykte om sig att vara en fenomenal liveartist och, som sur grädde på moset, bassning från skivbolaget för att han inte […][...]

”Vad säger du”, brukade jag fråga, ”ska vi lyfta taket?” Och så spelade jag ”Rosalita (come out tonight)”, liveversionen. Den när publiken blir som tokig när Springsteen sjunger ”…'cause the record company, Rosie, just gave me a big advance”. Och den som är privilegierad att någonsin sett Springsteen på sjuttiotalet – för oss övriga får […][...]

Det är ett veritabelt vulkanutbrott av tankar och känslor som en då 23-årig Bruce Springsteen vräker ur sig på debuten ”Greetings From Asbury Park, N.J.”. Det finns så mycket han vill säga och berätta att orden redan i inledande ”Blinded By The Light” formligen snubblar över varandra. ”Madman drummers bummers and Indians in the summer […][...]

”Look, I've written 70 songs for this album. You want another one – you write it!” (Springsteen till Jon Landau inför ”Born in the USA”) I det militära finns det ingen hejd på schablonerna. Alla som någonsin burit ett grönställ, som somnat på ABC-lektionerna, som tätat sprickorna i kängorna med tjocka lager skokräm, alla ni […][...]

Tre år efter bleka tvillingarna ”Human Touch” och ”Lucky Town” gavs denna lågmälda skiva ut. En sentida efterföljare till klassiska ”Nebraska”, från 1982. Bruce Springsteen har återfått skärpan i låtarna och bjuder på tolv innerliga berättelser om människor och deras känslor. Faktum är att några av Springsteens allra bästa låtar finns med på ”The Ghost […][...]