Efter två av kritikerna hyllade men inte kommersiellt särskilt framgångsrika album, ”Greetings From Asbury Park, N.J.” och ”The Wild, the Innocent and the E-Street Shuffle”, hade Springsteen fått en ansenlig skara hängivna fans, kultstämpel, rykte om sig att vara en fenomenal liveartist och, som sur grädde på moset, bassning från skivbolaget för att han inte sålde tillräckligt med skivor. Det spelade ingen roll hur gott rykte han än hade, bolaget meddelade att om hans tredje skiva inte blev mer kommersiellt gångbar innebar det kicken.

Springsteen själv hade redan bestämt sig för att ”Born to Run” skulle bli radikalt annorlunda jämfört med förgångarna. Både musikaliskt och lyriskt. Det i kombination med skivbolagets ultimatum förvandlade inspelningarna till en fyra månader lång pressande holmgång där, enligt Springsteen själv, intensiteten och trycket i studion var så högt att folk som kom på besök blev rädda. Det gick så långt att Springsteen till slut började hata skivan och meddelade bolaget att han inte ville ge ut den.

Nu blev det inte så. Skivan släpptes. Och resultatet av de grymma inspelningssessionerna då?

Jo vars, inte så pjåkigt faktiskt.

Eller för att vara lite mer allvarlig. Det har sagts tusen gånger förut men jag säger det gärna igen – ”Born to Run” är en musikalisk milstolpe. För rockmusikhistorien i allmänhet, för den amerikanska rockhistorien i synnerhet och framförallt för Bruce Springsteen själv.

Han överger textmässigt i mångt och mycket den sprallighet och de lite mer bekymmerslösa ämnen och karaktärer han tidigare beskrivit för att istället låta allt kretsa kring ett och samma ämne. Sökandet efter den försvunna amerikanska drömmen.

Springsteen ställer en mängd frågor, vart tog den vägen, kan man återfinna den igen, hur blåser man liv i den?

Han gör det med hjälp av en brokig skara människor som alla har det gemensamt att de befinner sig någonstans där de inte vill vara utan att veta hur de hamnat där och alla letande efter svaret på frågan hur de ska ta sig därifrån. Det är de ensamma, olyckliga, övergivna och besvikna som befolkar skivan.

Många av dem förlorare som lever från dag till dag på vad de kan fiffla till sig i hopp om att någon gång göra det stora klippet och kunna dra från den gudsförgätna håla de befinner sig i. Andra som redan resignerat går fem dagar i veckan plikttroget till sina värdelösa jobb, som sakta gnager sönder dem inifrån, för att på helgen, när de tillåter sig leva upp lite, drömma sig bort men ändå inte ha kraften att verkligen ta sig iväg.

Egentligen inga nya historier men på ”Born to Run” sprider Springsteen, mitt i all misär, hela tiden ett underliggande hopp och ett löfte att det finns en livlina precis runt hörnet. Skivan fullkomligt flödar över av känslan att det faktiskt finns en möjlighet till räddning bara man vågar ta steget.

Och han gör det med en sådan eufori och övertygelse att man inte kan annat än tro honom. Med triumferande och storslagna melodier och texter som är så sprudlande hyllningar till friheten att vinylen fullkomligt vibrerar av energi.

Det går inte att missa budskapet när Springsteen redan i den inledande fantastiska hymnen ”Thunder Road” låter det unga paret dra iväg mot något okänt mål och en oviss framtid men då i gengäld lämna en garanterat outhärdlig framtid i hemstaden bakom sig.

”These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back
Heaven's waiting on down the tracks
Oh oh come take my hand
Riding out tonight to case the promised land”

”It's a town full of losers
And I'm pulling out of here to win.”

Det handlar om att man måste våga släppa taget och våga förlora om man överhuvudtaget ska ha ens en möjlighet att vinna. Något ”Born to Run” själv är ett lysande exempel på. Springsteen vågade ta sin musik åt ett (nästan) helt nytt håll och succén blev total.

Men han var inte helt ensam om det. Tillsammans med Jon Landau och Mike Appel skapade han, inspirerad av Phil Spector, sin egen ”wall of sound”. En rockwall. En storslagen produktion som bildar en mäktig, dånande fond åt ”Born To Run”s episka rockmelodier.

Dessutom är E Street Bands uppställning nu komplett och de spelar som om livet självt hängde på det och tuggar obevekligt sönder det eventuella motstånd som skulle kunna finnas kvar. Inte minst i eposet ”Jungleland” där de alla, inte minst Clarence Clemons, får visa upp hela sitt register när låten skiftar form ett antal gånger. Eller mer rakt på sak när Garry Tallent och ”Mighty” Max Weinberg i ”Night” driver på de övriga med kraften av ett frustande ånglok.

Förutom de redan nämnda ”Thunder Road” och ”Jungleland” är var och varannat spår här en klassiker i Springsteenkatalogen. Givetvis titellåten som sammanfattar precis allt vad skivan och Springsteen vid den här tiden handlade om. Basgången, klockspelet, den dolda saxstämman, gitarr-riffet, uppladdningen och explosionen innan sista versen och den helt makalösa texten. Essensen av Springsteen.

Souliga ”Tenth Avenue Freeze-Out” som med hjälp av sitt gung och textstrofer som ”Big Man joined the band” medan Clemons brölar till svar växer till något stort. Storslagna ”Backstreets”. Alla riktiga högtidsstunder som binder samman ”Born to Run”.

Det finns några få spår som inte är fullt lika fantastiska. Både ”She's The One” och ”Meeting Across The River” har inte riktigt samma pondus som de ovan nämnda men när de smälter in med de övriga låtarna på skivan växer de flera klasser och skivan vore fattigare utan dem.

Det är faktiskt snart 30 år sedan ”Born to Run” släpptes men den känns fortfarande lika relevant idag både textmässigt och inte minst musikaliskt.

En tvättäkta amerikansk rockklassiker.