Bruce Springsteen har, med undantag från sina allra första album, genom åren använt sig av samma cykel i sin skivutgivning. Varje lättsammare album har följts av mer eftertänksamt som i sin tur återigen följs av ett gladare och så vidare.

Följaktligen är det därför inte helt ologiskt att det på Springsteens hittills enda dubbelalbum ryms två vitt skilda skivor. Han fortsätter i princip sin cykel fast här inom ramen för samma släpp. Dels finns här en direkt uppföljare till den mörka ”Darkness on the Edge of Town” med ett känslosammare innehåll och dels en, näst intill glättig, späckad med glada stompiga rocklåtar.

Livets alla skiftningar åskådliggörs genom musiken på ett betydligt mer mångskiftande sätt än på tidigare skivor. Istället för att vara lika uppgivet endimensionell som ”Darkness on the Edge of Town”, vilket i och för sig gör den till en så knäckande upplevelse, är ”The River” en mer mångskiftande och inte fullt så mörk bild av den amerikanska arbetarklassens vardag och vedermödor.

En mogen och, om man så vill, sansad Springsteen konstaterar att livet, trots att alla storslagna drömmar om ett bättre framtid inte uppfyllts, ändå går vidare och faktiskt kan ha sina ljuspunkter.

Just det faktum att Springsteen insett att allt inte är antingen mörkt eller ljust åskådliggörs av motsatsförhållandet i de låtar som följer på varandra. Som när lyckliga kärleksförklaringen ”I Wanna Marry You”, som har mer än bara lite gemensamt med Tom Waits ”Jersey Girl”, följs av titellåten där hopplösheten återigen visar sitt fula ansikte. De hjältar som en gång i ”Thunder Road” och ”Born To Run” försökte fly den har nu själva fastnat i tristessens garn utan någon möjlighet att ta sig därifrån och kan bara ägna sig åt att leva på minnen från det som varit.

Ett tema som återkommer gång på gång i låtar som dystra ”Point Blank”, ”Fade Away”, ömsinta balladen ”Stolen Car”, och fullständigt uppgivna ”Jackson Cage”.

”Baby there's nights when I dream of a better world
But I wake up so downhearted girl
I see you feeling so tired and confused
I wonder what it's worth to me or you
Just waiting to see some sun
Never knowing if that day will ever come
Left alone standing out on the street
Till you become the hand that turns the key down in

Jackson Cage
Down in Jackson Cage
Well darlin' can you understand
The way that they will turn a man
Into a stranger to waste away
Down in the Jackson Cage”

Men trots ännu fler lågmälda låtar som fantastiska uppbrottsballaden ”Independence Day” och avslutande ”Wreck on the Highway”, som förebådar vad som skulle komma på ”Nebraska”, är ”The River” långt ifrån sorgsen.

För framförallt är den späckad med extatiska och glädjefyllda låtar där rockmaskinen E Street Band spelar med alla spjäll på vid gavel. En musikalisk blandning av influenser från skumpig 50-talsrock, soul, pop, rockabilly och mer traditionell R&B.

Partydängan ”Sherry Darling”, livefavoriterna ”Hungry Heart” och ”Two Hearts” samt småstadsmotsvarigheten till O'Jays ”Livin' for the Weekend” i ”Out in the Street”, är alla välbehövliga avbrott till skivans lite dystrare delar.

Inte minst är det Clarence Clemons skiva. Om någon tidigare skulle ha undrat om han verkligen betyder så mycket för Springsteens sound eller om han mest bara är en sidekick blåser den store mannen, bokstavligen, bort alla tvivel på ”The River”. Han äger skivan från första stund och brölar i var och varannan låt igång så toksvängiga saxsolon att man baxnar.

Men det är svårt att få ett dubbelalbum att hålla samma klass hela vägen och ”The River” är inget undantag. Det går inte att komma ifrån att låtar som ”Cadillac Ranch”, ”Ramrod” och ”Crush On You” som live kan växa till veritabla monster i grund och botten inte är något mer spännande än yxig, tungfotad raggarrock.

Men bortsett från dem och ett par skavanker till är Springsteens ambitiösa hyllning till arbetarklassen en av de absoluta topparna i hans katalog.