Om man skulle roa sig med att göra en undersökning bland personer som bara äger en enda Springsteenskiva är jag tämligen säker på att ”Born in the U.S.A.” skulle vara den skiva som finns i överlägset flest hem. Egentligen är det inte så konstigt med tanke på att det överlag är Springsteens mest radiovänliga album med popmelodier och allsångsrefränger i parti och minut.

Inte mindre än sju av albumets låtar blev hits av större eller mindre dignitet och albumets försäljning fullständigt rusade iväg och befinner sig idag troligtvis i trakterna av 20 miljoner sålda exemplar.

Återigen handlade det, sin vana trogen, om en helomsvängning från föregående släpp. Men frågan är om skillnaden musikaliskt någonsin varit så extrem som mellan lågmälda mästerverket ”Nebraska” och ”Born in the U.S.A.”. För om Springsteen på Nebraska försiktigt och finkänsligt målade fram berättelser i olika nyanser av grått är ”Born in the U.S.A.” en explosion i en färgfabrik. Eller för att använda ett av hans egna favoritteman, en lustgasspetsad Chevrolet V8 som med ett upphetsat vrål och full gas, utan en tanke på att bromsa in eller väja, kör rakt över lyssnaren.

Den bombastiska inledningen ”Born in the U.S.A.” sätter ramen för resten av skivan på samma sätt som ”Thunder Road” gjorde det på ”Born to Run”. Mighty Max gör sitt bästa för att banka livet ur trumskinnen, Springsteen frustar och vrålar som besatt och resten av E Street Band briserar i en attack som allt sammantaget personifierar uttrycket arenarock.

Resten av ”Born in the U.S.A.” ångar på i samma stil. Rockmusik minst lika uppumpad och svulstig som Springsteens biceps var vid det här laget. Lika finstämd och diskret som skivans klassiska konvolut med melodier som, även om de inte är bland absolut bästa Springsteen åstadkommit, ändå likförbannat i många fall är trallvänliga pop- och rockpärlor.

Men bakom den storslagna fasaden döljer sig en helt annan verklighet. För även om ”Born in the U.S.A.” inte musikaliskt är fullt så fantastisk är texterna en direkt fortsättning på ”Nebraska” med både tankeväckande och cyniska betraktelser över det amerikanska samhället. Ett antal av texterna skrevs ursprungligen för just ”Nebraska” däribland titellåten och dystra ”Downbound Train”.

”Born in the U.S.A.”s styrka ligger just i mötet mellan de lättillgängliga melodierna som gör att man invaggas i en falsk säkerhet och Springsteens sedvanligt granskande och samhällskritiska tematik.

Titellåten, som man nog måste heta Ronald Reagan för att kalla patriotisk (han använde den som kamplåt i sin valkampanj) är det tydligaste exemplet. Skivans stora crossoverhit ”Dancing in the Dark” handlar om en desillusionerad kille med misstänkta självmordstendenser och bakom den bredbenta och inte särskilt spännande tunggungande ytan på ”Glory Days” som döljer sig textrader som:

”Now I think I'm going down to the well tonight
and I'm going to drink till I get my fill
And I hope when I get old I don't sit around thinking about it
but I probably will
Yeah, just sitting back trying to recapture
a little of the glory of, well time slips away
and leaves you with nothing mister but
boring stories of glory days”

Men även om ”Born in the U.S.A.” inte är absolut Springsteen-toppklass rakt igenom gör låtar som fenomenala och hoppfulla ”No Surrender”, lyckliga ”Bobby Jean” och ”I'm On Fire”s två och en halv minut långa intensivt desperata åtrå ändå att den lyfter rejält.

Dessutom är den, trots att den inte tillhör hans absolut bästa, skivan som gjorde Springsteen till megastjärna och som, lite oförtjänt, antagligen kommer vara den skiva som de allra flesta förknippar honom med.

Men vem har egentligen påstått att livet är rättvist?

Definitivt aldrig Springsteen själv.