Jag tyckte att sjuan Killing Alan var cool, men det var Supershitty… som fick mig att omedelbart räkna The Hellacopters som ”Räddare Av Svensk Rock”. Självklart hörde jag till dom som ansåg att Nicke Andersson var helt från vettet när han lämnade The Entombed för att grotta ner sig i nåt skitigt garageslammer med suparpolaren […][...]

I Att ta sig ton: Om svensk musikexport 1974 – 1999 (Expertstudier i offentlig ekonomi, 1999), det kanske bäst genomarbetade svenska musikjournalistiska reportaget, gör företagsekonomen Kim Forss ett antal intressanta observationer om svenskt musikliv. En av rapportens huvudteser är att det svenska musikundret, från ABBA till Cardigans, i princip uppstått och vuxit fram utan stöd […][...]

De är lite snyggare än Studio, mer svävande än Tough Alliance och yngre än Embassy. Boat Clubs känslofulla post-shoegazingelectro är ett av västkustbanden som de senaste åren bildat en svensk balearic-scen med Göteborg som centrum. Den stilmedvetna laptopduon Andreas Christakis och Magnus Wahlström gör här en konceptskiva om havet. Det är väl paketerat och bättre […][...]

Mitt första möte med Souvenir stiftades för någon vecka sedan på Neu!Club i Madrid. Detta spanska band som påstods vara så bra (enligt de indiescensinvigda spanjorer jag stött på under några dagar i Spanien) gick upp på scenen runt midnatt och jag, trött och lite full, visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Jag […][...]

Precis så börjar Avril Lavignes tredje skiva The Best Damn Thing, uppföljare till både något hyllade men också sågade album Under My Skin från 2004. Avril är en artist som under sin hittills femåriga popkarriär lämnat få oberörda, de flesta har antingen avskytt eller älskat henne. Avril for som en virvelvind in i en populärmusikskultur […][...]

I pauserna mellan allt äggmålande, kycklingar, must och påskharens mystiska besök hos barnen, och för den delen även hos oss som inte tappat suget efter godisfyllda wellpappägg, kan det vara skönt att koppla av med lite musik i vårsolen eller i tv-soffan. Till skillnad från julen så har påsken ingen direkt musik knuten till sig, […][...]

Vad var det där? Bara ljudet av årets första kvartal som (nästan) svischat förbi. Detta inte helt självklara högtidstillfälle bestämde vi i redaktionen oss för att fira. Det kan ha varit vädret, det kan ha varit att Sverige fick spö i fotboll, det kan ha varit något helt annat. Det spelar mindre roll. Det vi […][...]

Spoken Word, eller estradpoesi, är en väldigt svår form av poesi – och har behandlats styvmorderligt av etablissemanget. Den skrivna lyriken är den ”fina”, fast det är estradpoesin som når ut och berör och kanske förtjänar mer cred än vad den får. Men Spoken Word gränsar i sina sämre stunder till stand up-komik. På de […][...]

Fan, ännu ett värdelöst improvisationsköp! Bara för att expediten i skivaffären rekommenderar skivan behöver det inte betyda att den är värd 169 kronor. Bara för att framsidan är vacker behöver inte musiken tilltala dig. Skärpning Niklas! Som vanligt när jag är uttråkad står jag framför rekommendationshyllan på Bengans och stirrar. Men för en gångs skull […][...]

Hur bra är det här egentligen? Jag har alltid haft ett ambivalent förhållande till Nick Cave, för alla har en personlig relation till alla de konstellationer han har presenterat sig genom under åren, så hur ska jag låta min syn på honom råda? Jag hör musiken och hör en man som har så ofattbart mycket […][...]