dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Argy: Fundamentals
Fundamentals (album, mp3) Argy
2011
Ibadan Records
8/10

Grekisk fundamentalism

En Big Love-basgång, vibrerande bakgrundsstråkar, ett Missing-beat och inlånad sång. Framsvajande på en evighetslång och ökenmättad Route 66, med illa belysta stråkar och ett ljusskyggt piano som passerar förbi utanför fönstret. Lång natts färd mot dag i en hyrd housekostym.

It Feels So Good kanske inte kvalar in i den vanliga medelhavsdästa solskensbilden av Grekland. Ja, eller den bild som de flesta av oss fick innanför näthinnan innan hela det grekiska fuskbygget först började spricka i sömmarna och sedan föll samman helt och hållet i en kollaps som kunde kännas i världens alla fyra hörn. Men It Feels So Good är en välkommen påminnelse om att det trots allt fortfarande finns ett annat Grekland.

Ett Grekland där Argyris Theofilis knåpar ihop housebyggen.

Okej. Nu haltar väl den här bilden inte så lite. Argy lär för tillfället mest hänga i Berlin. Och det är kanske det som ger hans musik sina mörka konturer. Avståndet till Köln och Kompakt är inte särskilt långt, varken fysiskt eller stämningsmässigt. Blanda ner de savannhotande Afrika-vykort som Tiger Stripes och Jerome Sydenham skickar med jämna mellanrum och du har Fundamentals. Att Sydenham själv dyker upp en gång (eller två, i nedladdningsversionen) känns med andra ord inte särskilt förvånande.

Däremot kändes inriktningen på Fundamentals lite förvånande för mig. Mitt första möte med Argy var fjolårslåten Thick & Thin, sju minuter house av betydligt mer själfull sort. Det är också här vi börjar. Med hjälp av Party People – och dess kyrkorgelpiano som uppdansat från Crystal Waters klassiska nittiotalsinledare Gypsy Woman (She’s Homeless).

Och visst håller Argy oss kvar på dansgolvet. Hi-hat-kraschande String Poetry påminner inte bara till titeln om Derrick Mays genredefinierare Strings of Life. Basgången i Peace of Me slår hål på sig själv likt Marshall Jeffersons mörkaste stunder samtidigt som Touch Me (All Night Long)-samplingen är lika nyförälskat fånig nu som 1984. Ovanpå alltihop gör Posh! The Prince sin bästa Robert Owens-imitation. Blinkande Dinner at Kerri’s tar en sväng till förbi Strings of Life.

Men det är ändå en kallare och mörkare stämning som ramar in hela Fundamentals. Riktigt varför vet jag inte. För nedbrutna var för sig är merparten av låtarna på albumet snett leende gammelhouse filtrerat genom ett digitalt 10-tal. Det är musik i gränslandet mellan tech och techno. Detroit och Chicago via Berlin. Utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför helheten lämnar ett helt annat stämningsmässigt avtryck.

Å andra sidan spelar det egentligen mindre roll. När albumet rundas av med de vemodsregnande afrorytmerna i Absent Friends och pianostruttiga Slovenien-avstickaren The Tremble så är det bara att konstatera att Fundamentals är ett välkommet hörlurstillskott när kylan bara är en grekkonkurs bort.

Ola Andersson

Publicerad: 2011-11-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-06 19:08

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #6158

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig