La da dee. La da da. Det finns de där låtarna som inte bara dansar en sommar utan som sätter tonen för ett decennium. 1991 gick det att älska eller hata Crystal Waters och hennes svajiga sång, men för den som hade något minsta intresse av musik gick det knappt att undgå Gypsy Woman (She’s […][...]

En Big Love-basgång, vibrerande bakgrundsstråkar, ett Missing-beat och inlånad sång. Framsvajande på en evighetslång och ökenmättad Route 66, med illa belysta stråkar och ett ljusskyggt piano som passerar förbi utanför fönstret. Lång natts färd mot dag i en hyrd housekostym. It Feels So Good kanske inte kvalar in i den vanliga medelhavsdästa solskensbilden av Grekland. […][...]

Om man har en förälder eller ett syskon som lyckats bli sådär överdrivet känd verkar det finnas två vägar att välja mellan: att göra något helt annat än det föräldern eller syskonet blev känd för eller att försöka sig på ungefär exakt samma sak i hopp om att det nog funkar en gång till. När […][...]

La-da-dee-la-da-dau. La-da-dee-la-da-dau. Finns det en enda Basement Boys-producerad låt som folk i allmänhet hört är det sannolikhet just den. För det var ju 1991 som Basement Boys slog igenom med buller och bång. En enkel keyboard-slinga, en hopplöst klistring la-la-dee-melodi och en lite lagom falsksjungande artist. Att T.I. ganska precis 15 år senare samplar just […][...]

När allt går som i sirap som i smått fantastiska singeln/videon ”What You Know” är T.I. verkligen kung. När han med musikens hjälp lyckas skapa den där märkligt sköna känslan av att vara riktigt snorig och åtminstone lätt febrig. Gärna med en rejäl stänkare av valfri Vicks Nyquil-kopia innanför t-shirten (fegisvarianten av att sippa de […][...]