När jag lyssnar igenom Yours & Mine tänker jag på saker som Inner City Big Fun och Larry Heards Can You Feel It. Ibland också Derrick May och Juan Atkins. Lägg till stadigt fyrkantiga beat, knorrande acid-wannabeslingor, väsande hi-hatar och analoga syntmattor och tja, vi skriver siffror som landar på den andra sidan 1990. Saker […][...]

En Big Love-basgång, vibrerande bakgrundsstråkar, ett Missing-beat och inlånad sång. Framsvajande på en evighetslång och ökenmättad Route 66, med illa belysta stråkar och ett ljusskyggt piano som passerar förbi utanför fönstret. Lång natts färd mot dag i en hyrd housekostym. It Feels So Good kanske inte kvalar in i den vanliga medelhavsdästa solskensbilden av Grekland. […][...]

En försiktig hi-hat. En basgång med rötterna i housens allra tidigaste möten med världen. Pjättiga trummor som ramlar in helt fel, men ändå precis när de ska. Droppade och rullande pianoackord som bryter med sig själva och allting annat. Oväntade stråkar som nog egentligen har hamnat fel, men som ändå får vara med. Det är […][...]

Få, om ens någon, städer har fått en så stor roll i populärmusiken som New York. Då menar jag inte bara som en arena för musikaliska smältdeglar och banbrytande genreexperiment. Nej, som huvudperson. I texter, låttitlar, videor och skivomslag. Det har gått så långt att viss musik knappt går att frikoppla från världens mesta stad. […][...]

Om någon hade frågat mig om hemmavist för Tanto Project när jag första gången hörde Perfect Colors så hade svaret blivit Naked Music. Musiken ligger på precis samma våglängd som den typ av house som blivit synonym med Naked Musics artister och samlingar: solnedgångsdränkta och levande tongångar precis i gränslandet mellan svalt sofistikerad klubbhouse och […][...]

Egentligen skulle den här recensionen ha handlat om Manuel Turs album 0201. Hela albumet. Ett album fyllt av snyggt sval house avsedd för cocktailhäng på vattenlägesuteserveringar ljumma sommarkvällar snarare än för svettigt pulserande och coloramaljusdränkta dansgolv. Någonstans där fanns väl problemet. Skrapet på ytan avslöjade att det under den snygga ytan inte fanns särskilt mycket […][...]

I början av mars upptäckte jag att en av mina kollegor inte hade en aning om varför det började larma någonstans längre bort klockan tre, en måndag. Hon hade inte heller koll på att det är något som händer regelbundet fyra gånger om året. ”Är det över hela Stockholm?” undrade hon avslutningsvis. Även om det […][...]

Musiklyssnadets vägar äro outgrundliga. Så är det bara. Innan nittotalet hunnit bli tvåtusental var Chris Brann egentligen bara Wamdue Project för mig. Ja, eller egentligen ännu snävare: Wamdue Projects brakhit King of My Castle. Några år senare klev så Ananda Project in i min värld och blev Chris Branns tvåtusentalsansikte. Både i rollen som artist […][...]

När omslaget till Osbornes självbetitlade album lyser upp vintermörkret från skärmen på min iPod är det minnet från en hel hög mer eller mindre lågbudgeterade science-fiction- och actionserier från det tidiga åttiotalet som rider på ljusvågorna. Men framförallt är det det ännu starkare minnet från otal timmars dataspelande på en ZX Sinclair Spectrum med stöttåliga […][...]

Jag hade väntat mig mycket från Larry Heards senaste släpp. Jag hade däremot inte väntat mig Kraftwerk. Okej. Det här var ju inte sant någonstans, egentligen. Jag hade inte alls väntat mig mycket. Jag hade väntat mig att Larry Heard skulle låta precis som han alltid gör: som Larry Heard. För även om Larry sedan […][...]