Recension
- Horse Meat Disco III (Unmixed) (album, mp3) Samling
- 2011
- Strut
Disco me again & again & again & again & again & again
Lyssna
Externa länkar
Etiketter
-
Belle Epoque
-
Billie Ray Martin
-
Black Devil
-
Black Devil Disco Club
-
Claudja Barry
-
disco
-
Elaine & Ellen
-
Fuzz Against Junk
-
Gene Chandler
-
house
-
Izora Armstead
-
James Hillard
-
Jim Stanton
-
Larry Heard
-
Leftside Wobble
-
Luke Howard
-
Martha Wash
-
Natasha Watts
-
Severino
-
Sylvester
-
The Glimmers
-
The Weather Girls
-
Todd Terje
-
Two Tons O' Fun
-
Wham
-
Wild Geese
-
Yam Who?
Skitbra.
Ibland vill man skriva en enordsrecension. Mest därför att, tja, det inte finns så mycket mer att säga.
Horse Meat Disco III är skitbra. I övrigt är det mesta sig likt från när jag skrev om den förra delen i serien.
Bögklubb. Disco. Discoish. Skitbra.
Fast nu tänker jag inte göra det riktigt så enkelt för mig. Eller kanske: inte riktigt vara så snabb med att komma fram till poängen.
Precis som de två tidigare gångerna har männen bakom Horse Meat Disco grävt djupt i backarna. Fiskat upp disco som sällan ser den breda allmänhetens ljus. Knappt ens något ljus utöver de riktigt insnöades lilla, men väldigt intensivt brinnande, flamma.
Men den här gången läggs också nyare tongångar på skivtallrikarna. En blandning av gammalt och nytt inspirerat av det gamla, på samma sätt som exempelvis Discolette.
När Jim Stanton och Severino tar sig an DJ-mixen (för det är sammanflätad musik vi pratar om i cd-utgåvan) blir blir det musik som börjar och slutar i sjuttiotalslåtar. Vi börjar i Belle Epoques halvklassiska Miss Broadway i en tvåtusentalsfinputsning och slutar i världens bäste Sylvesters Stars. Däremellan tolkar Leftside Wobble I Heard It Through the Grapevine på sitt alldeles egna vis medan Fuzz Against Junk gör samma sak med Born Under Punches. Claudja Barrys rullfunkiga Sweet Dynamite får sig en översyn av Todd Terje, världens bästa Billie Ray Martin tittar förbi, Wild Geeses Macho Disco Master är Black Devil (Disco Club)-fläskig rymddisco och Yam Who? är sådär alldeles jättemycket åttiotalsboogie-in love med Natasha Watts.
Visst. Tänker du â€nu disco†så har du inte fel. Men lika mycket har Stantons och Severinos låtval tagit klivet in i nittiotalets tidiga dansmusikscen. Yam Whos låt skulle kunna ligga på en nittiotalsskarvande släpp singerat Larry Heard, The Glimmers U Rocked My World i sin remixade version andas den house som gjorde Deep Heat till en rätt fantastisk samlingsserie och Severinos Billie Ray-remix har en, tja, Pump Up the Jam-basgång.
Bra grejer.
När så Sylvester och sjuttiotalet får avsluta den första cd:n känns det som mer än bara en slump. Stars blir den perfekta övergången till James Hillards och Luke Howards mix. En enda lång hyllning till sjuttiotalets discoscen. Det är ju ungefär allt jag behöver. Förutom att Sylvester dyker upp en gång till (ja, eller nästan två gånger till eftersom Sylvesters båda körsångerskor Izora Armstead och Martha Wash som Two Tons O’ Fun, senare The Weather Girls, avslutar hela kalaset) så är låtvalet mer eller mindre helt oklanderligt. Som Gene Chandlers stråksvepande I’ll Make the Living If You Make the Loving Worthwhile. Eller Whams (inte det Wham) Lovemaker. Och kanske roligast av allt: att förbisedda Elaine & Ellen får skina med sin You Made Me Do It Again (duon som också gjorde den kanske definitiva coverversionen av The Look of Love.
Ännu bättre grejer.
Och visst. Även om de båda DJ-mixarna är både snygga och tematiskt välförpackade så blir saker och ting förstås ännu bättre om du gör som jag och istället köper den omixade, digitala utgåvan. Då blir det än tydligare att Horse Meat Disco-gänget den här gången förmodligen gett oss sin allra vassaste samling.
Ja, så här långt alltså.
Publicerad: 2011-07-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-27 22:51
En kommentar
Länk till Spotify: http://open.spotify.com/album/5eVEVyylLPShUfHoSozNeB
#
Kommentera eller pinga (trackback).