Det finns artister som är större än sig själva. De som någon gång fått alla pusselbitar på falla rätt plats vid rätt tid. Som då skapar tidlös magi. Billie Ray Martin är en av dem. Problemet med det här är förstås att den ribba de själva lagt åt sig själva visar sig vara nära nog […][...]

Skitbra. Ibland vill man skriva en enordsrecension. Mest därför att, tja, det inte finns så mycket mer att säga. Horse Meat Disco III är skitbra. I övrigt är det mesta sig likt från när jag skrev om den förra delen i serien. Bögklubb. Disco. Discoish. Skitbra. Fast nu tänker jag inte göra det riktigt så […][...]

Det har snart gått sjutton år sedan Electribe 101 smulades sönder till ett flyende minne i musikhistoriens korridorer. Sjutton år sedan ett av världens allra, allra bästa album spelades in. Och sjutton år av jämförelser mellan Electribe 101 och allt som Billie Ray Martin gjort sedan dess. Visst. Även det som gruppens övriga fyra medlemmar […][...]

Tidigare idag, en helt vanlig sommartisdag, skrev jag något i vårt forum där jag tackade Gud för youtube. Det var när jag blev sugen på att höra en låt och kunde lyssna på den bara någon minut senare – tack vare yotube. Föga trodde jag väl att jag några timmar senare nästan menar det på […][...]

1988. Snart 20 år bort. Ett år som gav oss album som Pet Shop Boys Introspective, Everything But the Girls Idlewild, N.W.A:s Straight Outta Compton, Prince Lovesexy, Public Enemys It Takes a Nation of Million to Hold Us Back, Sade Stronger Than Pride, Slick Ricks The Great Adventures of, Jungle Brothers Straight Out the Jungle, […][...]

Electribe 101 släppte sin första singel 1988. Två år senare kom debuten Electribal Memories. 1990 var Electribe 101 även förband till Depeche Mode under delar av deras världsturné. De blev utbuade på varenda spelning. Electribe 101 åkte tillbaka till London, blev av med skivkontraktet och gick skilda vägar. 1992 var sagan slut. Om nu någon […][...]