Egentligen är Horse Meat Disco så väldigt självklart. En bögklubb i Vauxhall, London, som spelar mestadels disco från det gyllene decenniet. Rätt ofta disco framgrävd ur de dammigaste av källarfyndskartonger.

Det var ju, som bekant, på bögklubbarna det en gång startade. Det var inte bara startskottet för discon, utan för all klubbmusik som vi känner den idag. Genren som föddes i de musikaliska minoriteterna i det tidiga sjuttiotalets USA. Inte minst förstås som utlopp för de sexuellt avvikande, de som inte passade in i mallen för den rådande synen på normalitet. Och att vara homosexuell var definitivt något som man sysslade med på fritiden, inte på arbetstid. Inte ens om du var storsäljande artist.

Någonstans mot den här bakgrunden hittar vi Horse Meat Disco. Klubben som föddes i mitten av 00-talet som en reaktion mot den snudd på allenarådande åttiotalsnyelectron. Och i likhet med discotek över hela världen finns det förstås två saker som är sig lika: möjligheten att dansa bort veckans bekymmer och möjligheten att få med sig någon hem när det är stängningsdags. När Horse Meat Disco släppte sin första samling var det inte förvånande att den inkluderade The Love Symphony Orchestras Let Me Be Your Fantasy, från ett album som ursprungligen gavs ut av Penthouse, med avklätt centerfold-utvik i LP-omslaget. Och för den som mot förmodan missat grejen, med klubben eller med namnet, så är det bara att titta på klubbens logotyp med en synnerligen… välutrustad häst.

Det som en gång i tiden var smått omöjligt att hitta – discosamlingar som går bortom de allra största hitsen – har de senaste åren nästan börjat stå som spön i backen. Framförallt känns det som att missionsarbetet som Joey Negro började i skarven mellan nittiotal och 00-tal fått leda vägen – både vad gäller kvalitetskontroll och backgrävande.

Eller ja, skillnaden ligger väl främst just i djupet i grävandet. Om ”Joey Negro” finns stämplat på omslaget betyder det sannolikt att det åtminstone finns en handfull för mig helt nya bekantskaper. På den andra Horse Meat Disco-samlingen finns bara en: Cyclades (som vid lite efterforskande visar sig vara ett ensingelalias för betydligt mer bekante Max Berlin). Okej, det här betyder egentligen inte särskilt mycket. Har man inte helt snöat in sig på sjuttiotalets discoepok lär det mesta här bli startskottet på grävanden åt olika håll. Och alldeles oavsett vilken relation man må ha till materialet så blir det en lång stund i sällskap med väldigt bra musik.

Exakt vilka låtar du får med beror lite på vilken version och, vad det verkar, var du får för dig att köpa samlingen. Framförallt om du är intresserad av låtarna i sina hela, osammanmixade versioner.

Gemensamt för de flesta utgåvorna är oavsett vilket att du kommer att hitta är Leonore O’Malleys I Will Survive-minnande och samtidigt smått antifeministiska First Be a Woman (som faktiskt just Gloria Gayner senare gjorde en egen version av) och Bravos Touch Me Now – logdansfiol möter Arthur Russellsk postpunkdisco möter funkblåsig italodisco av gammalt snitt. Sherrie Payne, lillasyster till Freda och en av rösterna i sena The Supremes, Gregg Diamonds Love Boat-glittrande stråkkryssning This Side of Midnight är två andra vanliga gäster på festen. Och så förstås Madleen Kane, en av de bäst bevarade svenska discohemligheterna som under sin karriär samarbetade med genrestorheter som Giorgio Moroder, Jim Burgess och Thor Baldursson och lyckades ha en handfull hyfsat stora hits på danslistorna i USA.

Så fortsätter det. Med musik som egentligen spretar rätt friskt inom discoavspärrningarna, men som samtidigt känns förvånansvärt samspelta även innan kvartetten bakom Horse Meat Disco vävt samman dem i DJ-båset.

Men samtidigt är det kanske precis det som fångar essensen i discorörelsen. En spretig skara människor som samlas under ett och samma tak med kärleken till musiken och dansen som den gemensamma, förenande faktorn viktigare än ras, inkomst eller sexuell läggning.

Ja, och så förhoppningen att få med någon hem när musiken har tystnat.