I år är det 38 år sedan historien om Holy Ghost! tog sin början.

Det var då som fransmannen Cerrone trummade sig in i afrodiscojazzfunk-konstellationen Kongas. Väl där mötte han låtskrivaren Alec R. Costandinos. Tillsammans skapade de Kongas afrodiscofunk-klassiker Anikana-O 1974. Samarbetet föll så väl ut att de båda sedan skapade Love in C Minor, Cerrones lika klassiska solodebutalbum.

Även om Cerrone och Costandinos sedan gick skilda vägar musikskaparmässigt så gjorde de rejäla avtryck i den europeiska discoscenen. Costandinos stråkinsvepta konstruktioner under en uppsjö olika alias å ena sidan och Cerrones rymddiscoritningar och nakenomslag å den andra.

Men trots att de jobbade var på sitt håll fanns det fortfarande en direkt länk mellan de båda, en länk som stavades Don Ray. Keyboardist och arrangör som blev en viktig del i Cerrone- och Costandinos-byggena. 1979 släppte Don Ray sitt första och enda album i eget namn: Garden of Love, medproducerat och trummat av just Cerrone. Här hittar vi framförallt den enastående mäktiga och sorgsna Standing in the Rain och Don Rays stora hit, Cerrone-Supernature-insiprerade Got to Have Loving. Båda bland de bästa låtar som discoeran producerade.

Men Cerrones och Costandinos arv dog inte med discon där i sjuttiotalets slut. Tvärtom hade förmodligen de båda (ja, eller nu är vi väl uppe i tre eller fler) franska housevågorna aldrig sett dagens ljus om inte just dessa båda hade gett världen sin musik. Den första där i början av nittiotalet, mycket kretsande kring etiketten F Communications, och sedan kanske framförallt under den andra halvan av årtiondet när Daft Punk exploderade in i vårt medvetande.

Och visst är det Daft Punk kanske mer än några andra som gjort att 00-talet och 10-talet har handlat så mycket om det sena sjuttiotalet och åttiotalet. Men tråden tillbaka till sjuttio- och åttiotalets rötter är rätt otrasslad. Det senaste årtiondet har det här framförallt yttrat sig på tre sätt: återvunnen postpunk, analoga åttiotalsljud och rymddiscovibbar. Musik som i början av millenniet mycket handlade om postpunk såväl till attityd som sound, tänk The Rapture och DFA, till att senaste åren mer handla om mer välpolerad nydisco, fast fortfarande med postpunken som kuliss och Daft Punk som allmän inspirationskälla.

Och så, 38 år efter det att Cerrone trummade sig in i Kongas och 32 år efter Don Rays enda album spelar så Holy Ghost! in Got to Have Loving en gång till. Visst, de kanske döper den till Slow Motion, men visst är det Don Rays mäktiga låt som samplad rullar där i bakgrunden. En låt som knyter ihop nära fyra decenniers musikhistoria, men som lika mycket blir en sammanfattning av vårt årtusendes utveckling vad gäller den dansgolvssiktande elektroniska popmusiken: fjäderlätt och pastellinramad musik i Hot Chip- och Cut Copy-skolan, släppt av bolaget som blivit själva sinnebilden av tvåtusentalets version av postpunk: DFA. New York möter Paris.

Alex Frankel och Nicholas Millhiser har sedan de började göra musik tillsammans som Holy Ghost! senaste åren gett oss några riktigt trevliga remixer, men även den musik de skapat helt själva har smakat riktigt gott. Framförallt handlar det om pärlorna Hold On, Static on the Wire och Say My Name. Åttiotalsknorrande, Arthur Russell-trottoarer, struttig whitey-funk och klädsamt vemod. Musik som gav löften om stordåd.

Alla tre låtarna dyker upp när duon nu ger ut sitt första album. Det är förstås väldigt bra. Det som är lite mindre bra är att resterande låtar har svårt att nå lika högt.

Visst. Eftersom Slow Motion rätt mycket är Got to Have Loving är det förstås en rejäl pluspoängare. Och elpianodiscohetsande Jam For Jerry, med sin discoroots-gitarr, kommer säkerligen att ligga med som en kandidat när jag börjar lista låtar att ta med sig från året som gått. Men sedan. Tja.

Inte så att det är dåligt, långtifrån. Men det känns väldigt… utslätat. Det blir lite samma problem som jag har med namn som Cut Copy, Hot Chip och andra kollegor. Det är väldigt snyggt. Men under ytan finns lite för lite som sätter hullingarna i mig. Och som de flesta artister i den här genren ligger sången farligt nära den gräns där vi rasar över i det irriterande mjäkiga.

Jag hade väntat mig mer, inget snack om saken. Och de högt upptrissade förväntningarna är faktiskt Holy Ghost! eget fel.

Samtidigt fick jag en anledning att plocka fram Garden of Love igen. Om fler upptäcker Don Ray den här vägen är bara det ett existensberättigande för Holy Ghost! förstlingsverk.