(Blazing I har även systerskivan Blazing II där hon spelat in en version av Hardships! tillsammans med Daniel Fagge Fagerström. Jag kanske återkommer till den.)

Jenny Wilson ”Blazing I”

När Helena Franzén beställde musik till I’m Not Looking Back som sattes upp på Dansens hus hösten 2010 hade Jenny Wilson precis fått veta att hon hade bröstcancer.

Det som från början skulle varit en kombination av livemusik och dans orkades inte med. Istället satte sig Jenny Wilson i studion tillsammans med Daniel Fagge Fagerström (Je Ne Sais Quoi) och rekonstruerade musik från Hardships!.

Det blev fem nya låtar från resterna av gamla låtar. Där de prövningar som Jenny beskrivit på Hardships! fick en till, helt ny mening.

Det nya är rytmiskt och suggestivt. The Steps är melankolisk och fångar upp svärtan i Jennys musik, men det som hörs är mest sorgen och styrkan.

Beyond That Wasteland formar om Bad Waters till en mässa. Framför allt slutet fascinerar när Jennys röst sjungs dragen ur en maskin, vilket ger effekten att hon nästan kämpar under ytan till det dåliga vattnet, bryter igenom och både gläfser efter lust och fortsätter sjunga.

Här är Pass Me the Salt är något helt annat än det vi hört förut. Psaltar låter mer som en bedjan att döden ska passera förbi än diskbänksrealism.

Men bäst är Woodcuts och Motherhood (Warm Your Hands In The Heat). Den sugande rytmen, drivande drill och Jennys skall är njutbara att höja volymen så basen skallrar till. Och det är svårt att inte tänka på kvinnorollen som förändras när de kvinnliga attributen blir sjuka i sig själva. Förrådd.

Skivans avslutning sen är tre mer traditionella remixer av Pass Me The Salt, Like a Fading Rainbow och Anchor Made of Sand. De är bra, men nästan svåra att ta in i sammanhanget.

Helena Franzéns uppsättning I’m Not Looking Back: