Visst. Det skulle egentligen ha varit något annat här idag. Det var planen. Men mitt musiklyssnande höll inte med.

Kanske var det kastandet mellan hopp och förtvivlan när solen retande börjar titta fram bara för att försvinna lika snabbt – och med den tron på att det ska bli vår i år igen. Kanske var det något helt annat.

Förmodligen var det slumpen. Som vanligt.

På något sätt hittade Donna Summer in i en spellista. Inget särskilt ovanligt, utan snarare något som är mer regel än undantag när det står extra mycket disco på lyssningsmenyn. Skillnaden den här gången att jag fick för mig att lyssna på Donna Summer när Donna Summer hade slutat vara DONNA SUMMER. Discodrottning. Musiken från åttiotalets andra halva. Stock Aitken & Waterman-Donna. Och Donna från nittiotalet. Klubbhouse-Donna.

Som sagt. Jag vet inte varför. Inte för att det är uselt. Tvärtom. Men, tja, det är ju inte DONNA SUMMER.

Det är här jag hittade Melody of Love, en singel från 1994. En singel som jag i ärlighetens namn inte vet om jag hört tidigare förrän när jag nu började gräva. En låt som i sitt original dräller av de stökiga låtsastrummor som var så vanliga i det tidiga nittiotalets house. Bryggan mellan swingbeat och 2step i svallvågorna efter Robin S. Stonebridge-remixade Show Me Love. En låt producerad av Donna själv och Welcome. En låt skriven av Donna, Joe Carrano (som bland annat var med och gjorde den fantastiska ”Tracy Does Paris”-remixen av Paris Hiltons Stars Are Blind), David Cole och Robert Clivillés (de två sistnämnda förstås mer kända som C+C Music Factory). Dessutom med some programming by Lil Louis.

Men det är i ”Classic Club”-mixen som saker och ting tar fart på allvar. Det är då världens bäste David Morales kliver in i bilden, kastar ut det mesta av låtsasswingbeattrummorna, målar fasaden med plastigt Esso-syntblås och rullar in ett par kyrkbänksrader lilafärgad gospelkör. Ja, det är åtminstone så det känns.

Precis som i några av Donnas största stunder börjar vi i en övergiven och nedsläckt klubb, med ett övergivet hjärta lite nonchalant slängt på ett av de smutsiga borden. Men så kommer någon åt knappen som ger dansgolvet dess magi och helt plötsligt lyfter Donnas röst bokstavligen talat Melody of Love up, up and away.

Never dreamed that
True love would help me find my way
Didn’t know how deep I’d fallen
Until you rescued, rescued me

Suddenly, strings began
I heard the melody again and again
The sound of music flowing through my head
So rare, I’m walking on air

Melody of love
Sing that song for me yeah
I want to hear somebody sing
Melody of love
Oh take me away

Kärlek som musik. Musik som kärlek.

Och i nästan samma stund som Melody of Love tonade ut i min iPod tog svenska samarbetsparet Rasmus Faber och Linda Sundblad Donnas plats. Rasmus, en mästare på själfylld house. Linda, en underskattad röst.

Always dök upp redan på Rasmus Fabers 2008-årsalbum Where We Belong. Men då fastnade den aldrig, i sin rätt Ibiza-morgon-chillade version. När sedan remixerna dök upp föll bitarna på plats. Det som fattades var ett beat. En rytm. En puls. När remixnamnen sedan var Studio Apartment och Chris Branns Ananda Project-alter ego, ja, då blev det förstås orimliga förväntningar. Förväntningar som inte bara infriades, utan till och med överträffades. Versioner som båda hade givna platser i min lista över 100 fantastiska låtar 2009.

Ja, eller de hade haft givna platser om jag hade hört dem när det begav sig.

Nu fick de istället, tillsammans med Donna, bli ljudkulissen till första halvan av mars 2011, med alldeles för många genomspelningar. Och Always-versionen framför alla andra var varken Studio Apartments eller Ananda Projects – utan Rasmus Fabers egen.

De omöjligt vackra stråkarna och droppande keyboards får sällskap av ett precis lagom digitalskrapat rytmbygge. Och så ännu ett kapitel i den oändliga historien om sönderslitna hjärtan och känslospöken som inte kan finna ro.

Everyday people say
I’ll be better off alone
I am sure, there’s no cure
Trains and flights, tourist sights
give me something to hold on to
Time moves on, you are gone.

Always, you will always haunt me in my dreams
Always, never gonna wake and start anew
Always, you will always haunt me in my dreams
Never gonna start anew,
never gonna wake up ever

Två fantastiska låtar. Två magiska känslostunder. Den ena en explosion av fånigt nyförälskad, bubblande eufori. Den andra fosterställningsihopkrupen nattsvart övergivenhet.

Samtidigt är det två låtar om precis samma sak. Inte bara om kärlek. Utan om det oproportionerligt stora i det lilla som är kärleken mellan två människor bland sex miljarder andra. I ett kanske oändligt universum. Det stora i det lilla som Everything But the Girl i Missing kanske bättre än någon annan har satt ord på:

I miss you, like the deserts miss the rain.

—

Den korta, bipolära spellistan