dagensskiva.com

48 timmar

Artikel

Fantastiska låtar 2008:100:10

Så har vi kommit fram till den sista delen. Ja, vad gäller 2008, åtminstone. Snart är det dags att börja beta av 2009 och sedan, tja, sedan är jag nästan i fas med tillvaron igen. Förhoppningsvis har du som följt den här listan hittat någon ny favorit.

Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är dessutom inte omöjligt att det slunkit med någon låt som hamnat i fel år, men det är sånt som händer.

Ikon SpotifyLåtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Gui Boratto Anunciación
När en hyfsat musikintresserad bekant skulle åka till Brasilien frågade mig om tips på bra brasiliansk musik som hon kunde leta efter när hon var där stod det helt still. Det enda namn jag på rak arm kunde komma på var Gui Boratto. Det är förstås ironiskt på flera sätt, inte minst med tanke på att den musik som Boratto gör knappast kan sägas vara stereotypen för brasiliansk musik. Tvärtom är det musik som mer hör hemma i Köln. Men Brasilien eller inte, den musik som Gui Boratto gör är ofta väldigt, väldigt bra. Anunciación var inget undantag. Pingpongstudsande och metallpianokallt, men samtidigt varmt melodiöst och vemodigt som ett soundtrack till en resa genom en förfallen metropol.

The Juan MacLean The Simple Life (Marcus Worgull Remix)
Precis som Happy House andas The Simple Life DFA-luft. Lite mindre postpunk och lite mer sequencerstudsande rymddisco, visserligen, men ändå. Ja, The Simple Life i sitt original, alltså. För när Marcus Worgull är färdig så har han skapat nio minuter som har väldigt lite släktskap med sitt syskon. Att kalla den för en remix är snudd på att glida lite väl mycket på orden – det här handlar mer eller mindre om en helt ny skapelse. En skapelse som bubblar igång utan att göra något större väsen av sig, men som sakta, sakta bygger upp en enastående vacker atmosfär som till sist, när fyra minuter hunnit passera, får brisera när vackra stråkmattor och droppade xylofontoner klär högtalarna i sammet. Det enda som egentligen återstår av The Juan MacLeans original är några få textrader, som å andra sidan perfekt fångar hela atmosfären i Worgulls remix: The great unknown is the only place I wanted to see / Oblivion is the only place I wanted to be.

Studio Apartment feat. Ron Carroll I’m In Love (Rasmus Faber Epic Instrumental)
Vill man nuförtiden hitta house med disco- eller gospelförtecken som låter som den gjorde när den själfulla housen såg dagens ljus i slutet av åttiotalet, ja, då är det Japan som gäller. Nästan alltid. Kort sagt är det inte förvånande när någon av de stora houserösterna dyker upp på en japansk etikett eller, som här, tillsammans med någon av Japans många housefabriker. Men hur bra Ron Carroll än må vara, och han är väldigt ofta väldigt bra, så är det till slut ändå svenske Rasmus Fabers instrumentalversion som till sist drar det längsta strået. Jag vet faktiskt inte varför, men jag tror att det episka i remixen kommer bäst till sin rätt utan sång. Och ”episk” är en väldigt bra beskrivning på hur I’m In Love låter när Faber fått rumstera om. Det som börjar som en ganska avskalad och monotont tuggande housegrund växer sig sakta starkare med insmugna stråkar med smak av A Hundred Birds eller Chieko Kinbara för att till sist arbeta sig över molngränsen och möta den bländande solen tillsammans med 2008 års vackraste och mest hjärtsynkade stråkar.

Illusive Another Way (Instrumental Mix)
Ja, jag vet. Nu börjar faktiskt till och med jag undra hur mycket jag egentligen fått under bordet av Ross Couch. Då ska man veta att jag faktiskt också hade kunnat ta med Give You Love, b-sidan till Another Way, i listan. Tänkte däremot att det var dags att kvotera in någon ytterligare artist istället för att göra saker och ting lite mindre genomskinliga. En fördubbling av antalet Illusive-låtar i listan jämfört med 2007 års upplaga fick räcka. Men ingen 2008-lista hade varit komplett utan Another Way. För om stråkarna spelar en liten, men viktig, roll i Hypnotized spelar de huvudrollen här. Så mycket att de få vokala inslag som finns med i originalversionen bara är i vägen. När sedan pianot trillar in kring fem och en halv minut, ja då är det en fullständigt ostoppbar känslostorm. Kärlek låter precis så här.

Lyssna hos Traxsource

Friendly Fires Paris (Aeroplane Remix/Justus Köhncke Remix
En remix handlar som bekant lika mycket om remixaren som om originallåten. Ja, eller egentligen handlar det ju mer eller mindre bara om remixaren – om han eller hon är intresserad av att behålla något alls av det ursprungliga. När Justus Köhncke remixar Paris behåller han mycket av känslan i Friendly Fires rytmdrivna och storslagna pop. Visserligen börjar det Kompakt-minimalistiskt för att sakta soluppgånga sig i form. Men efter en och en halv minut sådär vävs det försiktigt melodiösa samman med trummor hämtade från originalversionen. Vi hinner sex minuter in i den tio minuter långa mixen innan sången får komma in, då lagd ovanpå något som skulle kunna vara Robin S. Show Me Love. Betydligt längre från det som Friendly Fires skapade blir resultatet när belgiska Aeroplane sedan fått sin vilja igenom. Det blir nydisco inte långt från gruppens egna Whispers, fast lite ljusare och lite mer melodiös. Som remixare som sagt ofta gör har Aeroplane helt enkelt plockat bort i princip allt utom melodin och texten från originalet. De har till och med gått så långt att de bytt ut sången: istället för Friendly Fires Edward MacFarlane plockar Aeroplane in Au Revoir Simone och ställer dem vid mikrofonen. Det gör att det intressant nog blir drömmen om Paris berättad dels av en man och dels av en kvinna – men det måste på något sätt vara ett riktigt underbetyg för MacFarlane i Aeroplanes bok. Det är helt dött lopp mellan versionerna – både är hur bra som helst och det beror mest på humör vilken sida som hamnar upp (även om Au Revoir Simone i ärlighetens namn dominerar rätt ordentligt vid micken).

Sylvia Tosun Underlying Feeling (Soulshaker Club Mix)
Svävande, sval och vacker. I sitt original ryms alla poptrancens känslor och röstlägen, men musikaliskt är det musik som ligger någonstans mellan The Beloved och Zero 7. Riktigt snyggt och riktigt bra. Det gäller även Adam K & Sohas makeover, som ligger rätt nära originalversionen. Men det är först när Soulshaker tar ratten som Underlying Feeling växer från riktigt bra till överjävla storslaget magisk. Det förut så försynta kastar sig nu längst fram i strålkastarljuset, självklart stjärnglänsande. Sylvias viskande sång måste nu kämpa mot en vågvägg av digitala stråkar som spelar för livet. Knappt har Sylvia lyckas ta sig över en vågtopp och rullat ner i nästa dal förrän det är dags för nästa kamp mot pianon och smattercrescendon. Och när vi lämnas hängade inför det allra sista droppet strax före sex minuter, ja, då är det gåshud.

Little Boots Meddle (Designer Drugs 80′s Coke Jam Remix)
I sitt original är Meddle sovrumsstudiostökig storslammerelectropop i samma grimeanda som Dizzee Rascal och Lady Sovereign, komplett med handklapp, åttiotalsekon och en dubstepwobblande basgång. Det mesta av det här har försvunnit när Designer Drugs skjuter ut sin version. Men det vi istället får är faktiskt ännu bättre. Det är överklockad dansgolvshets mitt emellan Chromeo och LCD Soundsystem med en av årets mest briljanta och mest elaka basgångar. Kryddad med åttiotalistvirtuella hi-energy-koskällor. Fullständigt galet briljant.

Chieko Kinbara Romance for Strings
Om Velvet Nights ~ Pray for Strings var tänkt att spela i den blåare delen av känslospektrat siktade Sweetest Day ~ Romance for Strings mot dansgolvet. Och den rödaste låten av dem alla var titellåten, producerad av Japans enastående Daishi Dance. Sju minuter av ren, outspädd och världsflyttande tokglädje när den är som allra mest nykär. Ovanpå den händerna-i-luften-vevande-känsloexplosionen låter Chieko Kinbaras violin så paradoxalt sorgsen, som att den egentligen hör hemma på systerskivan Velvet Nights ~ Pray for Strings, vilket bara gör att allting blir ännu mer krockvackert – det dubbla tonläge som nära nog alla riktigt stora dansgolvsklassiker lyckas balansera på. Handbromsbreaket vid tre minuter. Passagen som börjar med den underbara pianodrillen vid tre och en halv minut och slutar med att Chiekos violin kastar sig in i matchen igen bara några sekunder senare. Och den makalösa stegringen som börjar vid tvärniten strax efter fyra minuter och briserar någon minut senare i den upploppsraka som innehåller mer inneboende solsken än en Håkan Hellström-publik. Sju magiska minuter för alla livrädda och känslokraschade.

Lyssna hos Juno

Ladyhawke My Delirium
På sätt och vis känns det helt naturligt att Hannah Robinson varit med och skrivit My Delirium. För även om paketeringen är hårdslående rock och ylande gitarrer, med ett stänk av rockdans, för den tapetklistriga refrängen tankarna till många av Robinsons betydligt mindre taggiga alster, som låtar åt Dannii Minogue, ett par ex-Spice Girls, Saint Etienne, Sugababes och Annie. My Delirium var dansrock när den faktiskt funkar bättre än den borde. För lite blåare stunder var JBAG:s åttiotalsretroorgie inte särskilt långt efter originalversionen.

Ladyhawke Back of the Van (Van She Tech Turbo Fire Engine Remix)
När Martina i 2008 års sista månadssammanfattning på dagensskiva valde ut Van Shes remix av Back of the Van var det första gången jag stötte på Van She. Det var dessutom första gången jag faktiskt tog mig tid att lyssna på Ladyhawke, som fram till dess bara varit ett namn som dykt upp flitigt i olika sammanhang. Även om djupdykningarna ned i Van She och Ladyhawke sedan visade att det fanns rätt mycket trevligt i båda stallen så är det fortfarande inget som har kunnat mäta sig med Back of the Van-remixen. Uppstyckad till oigenkännlighet blir låten i Van Shes händer ett energimonster av sällan skådat slag. Likt en brinnande turbomotor vräker sig Back of the Van fram på en öde ökenväg i 230 kilometer i timmen med svarttonade rutor och alla mätare på rött. En av 00-talets allra mesta och bästa urladdningar – och dessutom en av 00-talets allra bästa remixer överhuvudtaget.

ALLA DELAR 2008

100 fantastiska låtar 2008

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

Ola Andersson

Publicerad: 2010-10-18 00:01 / Uppdaterad: 2010-12-26 15:16

Kategori: Artiklar

4 kommentarer

Fyll på spotifylistan dåra!
Jag ser ju att Ladyhawke finns.

Patrik Hamberg Redaktionen 2010-10-18 08:34
 

Hektisk morgon. Fixat nu.

Ola Andersson Redaktionen 2010-10-18 13:00
 

[...] ut i min iPod tog svenska samarbetsparet Rasmus Faber och Linda Sundblad Donnas plats. Rasmus, en mästare på själfylld house. Linda, en underskattad [...]

 

[...] Ett stycke som såväl i stråkstämning som struktur påminner om Studio Apartments enastående I’m In Love. Och bara det räcker egentligen som anledning att [...]

100 fantastiska låtar 2011, del 2 - dscola.se Oregistrerad 2012-08-27 18:57
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig