Saigon är en äkta storyteller. Hans texter är relativt lätta att följa och han vågar vara personlig och ärlig. Han har en tyngd i sin rap, mer än i sina ord, som är lätt att älska att lyssna på. Saigon är en av världens bästa rappare. Ibland är det svårt att inte tappa hakan när man hör hur han flowar. Han kan följa vilket beat som helst, men han är alltid mycket större än dem. Han är onaturligt rytmisk och melodisk i sitt rappande.

Att vara världens bästa rappare borde räcka till en grym skiva, och det gör det faktiskt. The Greatest Story Never Told är riktigt bra. Men det är inte den där legendariska klassiska debutskivan som jag och hela världens hiphopfans har väntat på i flera år. Vid så höga förväntningar är det inte konstigt att man är lite besviken, men utöver den allmänna ledsamhet som man känner när år av intensiv längtan plötsligt lämnar ett tomrum efter sig finns det ett par konkreta punkter som Saigon i alla lägen borde ha gjort bättre. 18 låtar är en lång skiva, för lång. Skitsen stör. Den opersonliga rockrefrängen i Bring Me Down Pt. 2 är skitdålig, och Saigon väljer att låta den spela genom halva låten istället för att langa fler bra verser (han kan bara lägga bra verser). Autotunade Believe It är också för dålig, även om den är klart lyssningsbar och växer på en med sitt positiva budskap. Skivomslaget och cd-häftet borde det ha lagts mer engagemang i.

Give It To Me med en anonym Raheem DeVaughn är tråkig, och What The Lovers Do med Devin The Dude är inte så mycket bättre trots sitt väldigt diggvänliga beat. På sistnämnda låt slås man dessutom verkligen av Saigons stil. Det spelar ingen roll vad han rappar på, om det är dance eller en meningslös R&B-dänga, han kör alltid real talk.

Just Blaze har producerat nästan allt, och han har levererat det man väntar sig av en producent som har varit på topp i tio år. Titelspåret är fantastiskt, Clap ännu lite hetare, och Come On Baby är helt jävla fantastisk. Låten, som gästas av en oirriterande Swizz Beatz och en superskön Jay-Z, släpptes officiellt sommaren 2007 och den har med tiden bara blivit bättre. Att äntligen få höra hiten på debutalbumet gör den dessutom ännu lite hetare. Trots fina produktioner av Just blir det lite mustigt med så mycket på en gång. Hans storslagna beats blir bättre om de får sticka ut och orsaka maffiga explosioner. Det finns mycket hitpotential här men en del av det döljs. Istället är det andra producenter som sticker ut. Kanye West har kokat ihop (eller plockat ur de gamla arkiven?) en underbar souljoint i It’s Alright och DJ Corbett bidrar med mjuka harmonier i bonuslåten Too Long.

Så var alltså skivan här. Förhoppningsvis får vi snart fler. Det kan ju bara bli bättre nu, och satan vad bra det kan bli.

Believe It

It’s Cold (Den här fantastiska låten finns bara med på den deluxa versionen av albumet)