Dagens recension kommer i två versioner, i valfrihetens namn. En kort och en lång. Det här är den långa och nördiga (den limiterade utgåvan med extramaterial)

Till den korta recensionen (kommersiella versionen)

Det tar bara knappa tio sekunder in i Baby för att det inte ska råda något som helst tvivel om att upphovsmännen heter Chris Lowe och Neil Tennant.

För någon månad sedan fick duon motta lång-och-trogen-tjänst-priset ”Outstanding Contribution to Music” under den årligt återkommande, brittiska musikgalan The Brit Awards. Då hade det, nästan på dagen, gått 25 år sedan en av det brittiska örikets kommersiellt mest framgångsrika musikprodukter såg dagens ljus i och med släppet av West End Girls.

När Pet Shop Boys i ett tio minuter långt musikaliskt potpurri sammanfattade den kvartsekellånga gärningen blev det lika mycket en sammanfattning av det som är Pet Shop Boys. Inte bara låtarna i sig, utan också det där som inte lika lätt går att ta på. Hantverket. Känslan. Mellanradernastämningarna. Det där som gör att man bara på några få sekunder kan höra att det här är något sprunget ur Lowe & Tennant-fabriken.

Även om det, som i fallet Baby, är musik hämtad från Alcazars nya album.

Från West End Girls fram till Nightlife gick det eller mindre en alldeles självklar och obruten linje när det här, trots de förhållandevis tvära kasten och skiftningarna mellan albumen, knöt ihop låtarna. Allt krönt av den fullständigt självklara och kärleksbombade New York City Boy, som inte bara är en av duons och årtiondets bästa låtar, utan också slöt cirkeln som West End Girls ritade ut startpunkten för. Där debutsingeln hyllade den nyfödda hiphopgenren och något år senare indirekt förde den till toppen av försäljningslistor långt innan större delen av världen hört talas om hiphop var New York City Boy en enda stor hyllning till den sjuttiotalsdiscoscen som var en så viktig ingrediens till att Neil och Chris över huvudtaget började göra musik tillsammans. Kort sagt musik av den typ som fullständigt vältrade sig i det som belackarna så länge beskyllt dem för att bara göra. Men det spelade ingen roll. Det viktiga var musiken, precis som alltid. Inte vad någon annan tyckte.

Det här fick tyvärr sedan duon att svaja in på sitt karriärmässigt minst intressanta stickspår i och med gitarrpopskivan Release, som med några få undantag svajade betänkligt. Som tur var dröjde det inte länge innan Pet Shop Boys hittade tillbaka till huvudspåret igen i och med den tredje delen i Disco-serien och har sedan dess hållit kvar vid den dansanta electropopen.

När Pet Shop Boys nu återvänder 2009 är det som vanligt med ett oförskämt stilsnyggt, Mark Farrow-designat omslag och en albumtitel lika självklart slagkraftig och mångfacetterad som lågmäld och… tja, ”Pet Shop Boys” (Chris: We thought No was a bit negative). Dessutom med en förstasingel utrustad med en video som är resultatet av ett blandäktenskap mellan Monty Python och Super Mario Bros.

Elva färger. Elva låtar. Fångade någonstans mellan Release och Disco 3.

Precis inför albumsläppet följde cd:n Pet Shop Boys – 25 Years of Hits med ett nummer av The Daily Mail. En hitsamling som spände mellan West End Girls och Flamboyant. Och så allra sist ett smakprov från nya albumet i och med Did You See Me Coming? – den första låt jag hörde från albumet bortsett från Love Etc.. När Johnny Marr slog an de första ackorden (som påminner väldigt mycket om inledningsriffet till Morrisseys Sister I’m a Poet – säkerligen en slump, men väldigt kul ändå) var jag orolig över att det var en ny Release som väntade mig några veckor bort, men när så mötet mellan gitarrpop och elektronik landade på samma sida om ”bra” som New Order när de är som bäst blev jag desto lugnare. Men mer än så blev jag lite smått förälskad vid första genomlyssningen. Av den bubbliga kärlekseuforin som helhet, tänk I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing eller Bet She’s Not Your Girlfriend, men än mer av en lite fånig detalj. När Neil helt plötsligt gör en helt omotiverad och nyförälskad tonartshöjning sist i The night we met was cold and wet / I needed a drink or two / I saw you standing there and I knew / I’d love to be loved by yo-OOU.

Så inte alls Pet Shop Boys. Så väldigt mycket Pet Shop Boys.

När så Yes landade visade det sig att samarbetet med Girls Aloud-musikmaskinen Xenomania ändå lutar sig rätt mycket åt Release-hållet. Beautiful People hade mycket väl kunnat ligga där med sin rätt bredbenta gitarrpop och det är tyvärr inget bra betyg. Det gäller även genompolitiska Building a Wall, som är albumets The Night I Fell in Love och som, förutom låten i sig, också faller på en text utan större omskrivningar. När det handlar om Pet Shop Boys och politik är det inte genom de sprejade barrikadplakaten som budskapen förts fram mest effektivt, om vi säger så.

Sedan har vi ju valet av samarbetspartner också. Där det förra gången var generationskamraten Trevor Horn som skötte rattarna var det den här gången yngregenerationen som fått hjälpa till. På sätt och vis är valet otroligt självklart – Xenomania har haft smått omöjliga framgångar med Girls Aloud och Pet Shop Boys har alltid i grund och botten handlat om genomkommersialism/inte genomkommersialism. Men samtidigt som det här mötet tidigare bevisligen resulterat i något väldigt bra kan jag inte låta bli att under, precis som Trevor förra gången, egentligen tillför.

Ett genomgående problem är att låtarna klätts i för stora ljudkostymer som Neils röst inte klarar av att mäta sig mot. En fälla som inte ens, ironiskt nog, ljudväggsmästaren Trevor Horn så konstant trillade ner i på förra skivan. På bonusskivan Etc. får många av låtarna helt nytt liv när ljudlager skalas av. Gui Borattos remix av Love Etc. är ett annat sånt exempel.

Xenomania har varit med och skrivit tre låtar och de smälter in bland övriga Tennant/Lowe-alster utan några som helst synliga sömmar. Och det som är riktigt bra i låtarna är, tja, de delar som rakt igenom är klassisk Pet Shop Boys-mark.

Hit hör förstås det oundvikliga pojke-möter-flicka-temat (eller i Neil Tennants fall: någon möter någon annan). Och förstås det, i många fall, oundvikliga och bittra slutet.

I det första fallet kan jag inte låta bli att verkligen, verkligen tycka om All Around the World som gör en Silly Love Songs för tvåtusentalet över ett lån från Tjajkovskij, som bättre än kanske någon annan sammanfattar det trots allt magiska och universella med banala kärlekstexter:

This is a song about boys and girls
You hear it playing all over the world
It’s sincere and subjective
Superficial and true
Easy and predictable
Exciting and new
To say ”I love you”

En sammanfattning som lika gärna kan gälla duons eget musikskapande.

The Way It Used to Be är den andra sidan av kärleksspektrat jämfört med Did You See Me Coming? och All Around the World. En fantastiskt vacker och sorglig trancevy målad i piano och stråkar målas upp när alla de där frågorna man inte vill ställa och framför allt inte höra svaret på börjar torna upp sig:

What is left of love?
Tell me, who would even care?
So much time has passed
I’d still meet you anywhere
Water under bridge
Evening after day
What is left of love
Here that didn’t drift away?

En annan motsatslåt får också avsluta albumet. Även här – kanske framförallt här – är det Did You See Me Coming? som får agera pol. Om Did You See Me Coming? är den nyförälskade artonåringen på väg att börja ge sig ut och upptäcka livet på allvar (Neil lyckades till slut fixa körkortet förra året – 54 år gammal) är avslutande Legacy en Neil som återigen ger röst åt en människa som ser tillbaka på sitt liv och sin gärning. Nostalgiskt och vemodigt. Men till skillnad från exempelvis My October Symphony är Neil den här gången den uppmuntrande. Gissningsvis kommer Legacy, precis som storslagna Numb från Fundamental, bli låten på det här albumet som många kommer försöka förtränga. Den är för svulstig, för mycket musikal. Men musikalen, de stora gesterna, har alltid funnits där som en självklar del i allt det som gjort att Pet Shop Boys har skapat musik i 25 år. Och förutom att det är en storslagen och vacker ballad, undantaget det onödiga vaudeville-breaket mitt i alltihop, är det en Neil i sitt textskapande esse.

Med avstamp i orden ”That’s it – the end” – Tony Blairs avslutningsord till det brittiska parlamentet – blir Legacy en fantastisk resa genom mer eller mindre samhälleliga och historiska referenser. Det blir det pompöst överdådiga – med klimatförändringar, kollapsande regeringar, historiska och nutida platser, etniska motsättningar och det som jag gissar är referenser till Obama ner till vardagliga smådetaljer. För vad det till sista handlar om är personliga resor, personliga uppgörelser med sig själv, liten eller stor. På samma sätt som när Everything But the Girl sammanfattade det oförklarligt världsomspännande stora med kärleken mellan två enstaka människor med orden I miss you, like the desert miss the rain. Och även om det är långtifrån lika direkt som debutsingeln lyckas Neil ändå få ihop allt det här till en självklar stämning, på samma sätt som när han i West End Girls avverkade Lenins resa tillbaka till Ryssland med en halv mening. Och budskapet är trots allt ”that’s the end / you’ll get over it my friend”.

Den finns där fortfarande. Nyfikenheten och viljan att gå framåt. Att Yes inte riktigt lever upp till vare sig arv, omslag eller titel är sådant som kan hända på vägen.

Pet Shop Boys har fortfarande gjort en av årets bästa låtar.

Att den sedan ligger på Alcazars nysläppta album spelar överhuvudtaget ingen roll.