Foto: Rockfoto.nu/Linnéa Pettersson

Jag står i ett hav av män. I ett hav av dyra stereoanläggningar. I ett hav av foträta skor och regntäta, skitfula jackor. Jag står i ett hav av sporadiska frisörbesök.

Vi har så mycket gemensamt.

När resten av redaktionen dricker öl new age-dansar jag tillsammans med det gigantiska havet av skitfula jackor. Jag överdriver, där fanns kvinnor och ungdomar också men de gjorde sig liksom inte besvär på samma sätt. Även om det förmodligen också fanns många som jag så syntes vi inte. Vi var för korta.

Det jag ser är Neil Youngs överkamning stå rakt upp i augustikvällen när han inleder med Love And Only Love och tar det uppåt från där. Hey Hey, My My (Into the Black), Powderfinger och Fuckin’ Up som följer innan Cortez the Killer lyfter tempot och publiken är nöjd redan där. Innan en alldeles för kort Cinnamon Girl och bandet lämnar Pegi och Neil med en akustisk gitarr och munspel.

Det är nu det är varmare än någonsin förr i Slottsskogen. Youngs röst är klar som källvatten i Oh, Lonesome Me och långt från brusandet från tramporgeln han sitter vid under Mother Earth. Sen följer The Needle and the Damage Done och Unknown Legend, även de utan bandet. Ändå saknas ingenting och det är svårt att förstå hur han själv fyller luftrummet i natten för aldrig låter det enkelt eller naket. Det är som en vägg av Neil Young som skjuts från scenen. Och, med tanke på hans ålder, något så oerhört vitalt.

Bandet kommer tillbaka för Heart of Gold, Old Man och Just Singing a Song Won’t Change the World men sedan kommer en riktigt countryboggig och tråkig Get Back to the Country. Den nya låten Sea Change framförs under skratt. Young förklarar att de fortfarande jobbar på den och den är faktiskt inget vidare. Men då har bandet spelar i snart två timmar och faller in i Words (Between the Lines of Age) och en alldeles fantastisk Keep on Rockin’ in the Free World. Jag ser gitarristen i Fleet Foxes, som en stund innan skapat sin egen magi, hylla sin hjälte tillsammans med det gigantiska publikhavet innan bandet försvinner av scenen en alldeles för lång stund.

De har nu dragit över sin speltid ganska ordentligt men det är klart de ska komma in igen och göra The Beatles A Day in the Life innan strängarna ryker på ”Old Black” och Young ömt stöter yxan mot golvet när N E I L utkristalliseras i de lysande bokstäverna i backdropen.