Foto: Rockfoto.nu/Pauline Benthede

Den näst mest säljande kvinnliga hiphopartisten Lil’ Kim är kanske mer känd för hennes förhållande med Biggie, hennes obefintliga kläder och alla meningslösa lagöverträdelser som gett henne fängelse, än hennes musik. I vilket fall vid den första tanken. Men hon har haft mängder av hits med många av hiphopens stora ikoner under åren. Och släppt fyra stycken soloskivor sedan 1996 som alla sålt över miljonen exemplar. Så det var ändå med stora förhoppningar som man skulle se Queen B med sina hits och porriga texter framför en svennepublik på Way Out West.

Hon ger ett dåligt första intryck. 25 minuter försenad till scen. Men efter att hennes back-up-rappare och sångerska stått och kastat ut Lil’ Kim-t-shirts under förseningstiden studsar lilla Kimberly Denise Jones in på scenen med minimalt linne och halsupptrycka bröst till den gamla godingen It’s All About The Benjamins från Puffys debutalbum. Hon nämner dock aldrig Biggie och trots att jag står längst fram i publiken och skriker hans namn så lyssnar hon inte med det örat.

Men hur som helst hoppar hon något år tillbaka och river av en vers från No Time som var hennes allra första singel med Puff Daddy. Sedan lämnar hon Hard Core-skivan bakom sig och beger sig in på 2000-talet. Tyvärr lider spelningen rakt igenom av fragmentariska verser från egna låtar och från låtar hon gästat som Magic Stick och Moulin Rouge-temat. Inte ens på How Many Licks kör hon mer än en vers. Men det är också lite av ett problem att hon nästan inte släppt en enda singel som hon varit ensam rappare på.

Efter en 25-minuters spelning och sistalåten Lighters Up lämnar hon scenen. Då tänker jag att Way Out West borde bokat Foxy Brown eller Missy Elliott istället. Så mycket bättre det hade varit. Jag saknar den tiden då Biggie skrev Kims texter och hon inte var en sönderopererad föredetting. Lite så känns det nu. Riktigt tråkigt.