Då var det dags för årets franska duohype att presentera sig. Förra året var det som bekant Justice som med Trikoloren i topp, briljanta Cross och oemotståndliga singlar som D.A.N.C.E. sällade sig till namn som Air och Daft Punk som representanter i den nu så smått traditionella franska paradgrenen framgångsrika musikduor. Nu är inte Nôze varken ensamma eller ens först ut i år, tidigare under våren släppte t ex Mlle Caro & Franck Garcia sin Pain Disappears, men det är kring Nôze förväntningar och rykten kretsat.

Och visst lever Nicolas Sfintescu och Ezechiel Pailhes upp till förväntningarna. De gör det dessutom, trots en tidigare fullt förståelig technostämpel, nu med ett väsensskilt sound från deras duo-kolleger. Songs On The Rocks befinner istället precis lika långt bort från Justice digitala monsterljud som Airs sammetsmjuka retrodimmor. Nôze har förvisso redan gjort sig kända för sin säregna stil och hämningslösa infall men nu drar de iväg på en resa som tar dem till helt andra platser än Paris citymiljöer och fashionabla nattklubbar.

Istället sätter de sig på Orientexpressen och tuffar på genom ett ruffigt och lite luggslitet Europa mot ett fuktigt varmt Dounaudelta där de i Little Bug med plåtburkspercussion, stomptakt, svajigt bleckblås och nedtonad eufori hamnar på en likvaka där Dead Brothers skulle känt sig som hemma. På vägen dit hinner de med att tillsammans med Dani Siciliano i Danse Avec Moi upptäcka discotangon, leka Tom Waits i L’Inconnu Du Placard med rasslande skrotupplagsrytmer och rosslande stämma, stanna till för en genomgutturalt brölande och blippande electroträskblues i Childhood Blues och i You Have To Dance genom minimalistiskt primitiv baktaktstechno göra låttitelns uppmaning ytterst svår att motstå.

När de dessutom även återvänder till tidigare populära stopp som fantastiska retrohyllningen Remember Love med det snyggaste housepianot den här sidan av 1993 och en nu akustisk psalmlik pianoversion av klubbstänkaren Kitchen är det en resa man gärna önskar skulle vara lite längre.

Nôze är inte techno trots de tunga elektroniska inslagen och rytmerna. De är inte heller bara pop trots de snygga melodierna. De är inte jazz eller klezmer även om båda definitivt finns välrepresenterade. I Nôze värld är det allt på en gång som gäller. Genom en tung ridå av melankoli och stämning mestadels i moll rör sedan duon ihop en mustigt varm kosmopolitisk gryta som värmer hjärteroten lika mycket som den retar dansnerven.