Göteborgskvartetten Spiders har sakta men säkert skapat sig en rejäl hype sedan bandet såg dagens ljus. En hyllad tiotummare har följts upp av mängder med spelningar och det hårda arbetet har lagt grunden till den välförtjänta framgången. Bandet startade som en avkomma till såväl Graveyard som Witchcraft, men fann snart sin egen nisch inom sjuttiotalsrocken […][...]

Fool’s Golds ett par år gamla debut var närmast en smygande subtil besatthet. Visserligen hade (och har fortfarande) singeln Surprise Hotel en högst omedelbar hypnotisk förmåga, men resten av albumet tog inte lika omedelbart plats. Det var mest den där glasklara gitarrslingan signerad Lewis Pesacov. Leave No Trace har ingen sådan. Dessutom har Luke Top […][...]

2009 utnämnde jag Guadalupe Platas sjuspårs ep/minialbum/vad man nu vill kalla det till årets, med motiveringen: I år går jag lokalt. Men förhoppningsvis går de lokala snart globalt. Årets liveakt, årets helvetesjävla, årets allt helt enkelt. 2009 var Guadalupe Platas år. Jag har under årets lopp sett dem närmare tiotalet gånger, och varenda gång stapplar […][...]

Schweiziska Voodoo Rhythm har försett allahanda dårar med begravningspunk, zigenarjazz, bluegrass, rhythm’n'blues, cajun, gospeltrash och allt där emellan sedan 1992. Under ledning under Beat-Man Zeller har etiketten blivit hem för diverse outsiders och freaks, oftast opererande i blues/rock/garage-ådran, men alltsomoftast med udda medel (Bob Log III är kanske det tydligaste exemplet). Precis som en av […][...]

Det fattades avgjort en del Gun Club i dagensskiva.coms arkiv. Efter att i en kaosartad flytt återupptäckt Miami är det tid att förändra det. Egentligen är det hela rätt symptomatiskt; Gun Club var inte ens på rätt plats under sin faktiska existens, och efter det har de ofta glömts bort och hamnat i skymundan. Om […][...]

2010 var året då duon Dan Auerbach och Patrick Carney, tillsammans kända som The Black Keys, äntligen hittade in genom mitt öra och tog raka vägen till hjärtat. Deras moderna blues om manligt trånande hör verkligen till årets allra bästa. The Black Keys kryper i smutsen och skäms inte för att yla likt kvinnotörstande vargar. […][...]

För två veckor sedan hade jag aldrig lyssnat aktivt på Mavis Staples. Jag klarade att med en gissning placera henne i The Staple Singers. Jag kan ärligt inte förklara varför våra vägar inte korsats på allvar förrän nu. Den här gången arbetar hon tillsammans med Wilcos Jeff Tweedy. Honom vet jag om möjligt ännu mindre […][...]

Outtröttligt pressar motorerna vidare. Oavsett hur tunnhårig Nick Cave än blir så kommer det alltid att fortsätta framåt. Även om Grinderman 2 redan patenterar bandets sound på samma sätt som man numera kan förutspå de botaniska och mytologiska referenserna på ett album med The Bad Seeds, så ångar Cave, Warren Ellis, Jim Sclavunos och Martyn […][...]

Danzig Deth Red Sabaoth AFM Records/Sound Pollution Ny platta med gamla grepp. Danzig har även passat på att piffa upp omslaget och konvolutet med en hel del nakna bröst. Myspace Yonder Foreign Shore Veranda Independent Records/Bonnier Amigo Folk och blues i mörkt och maka tempo. Myspace Kråkesølv Trådnøsting Diger/Sound Pollution Norsk skramlig pop/rock med lite […][...]

Ett band som inledningsvis konstaterar Howlin’ Wolf och Dead Kennedys som några av sina influenser har ett ganska lyckat utgångsläge hos undertecknad. Nu delar visserligen inte Before You Die… varken Chester Burnetts kusliga pondus eller Jello Biafras giftiga tunga, utan slår in på ett mer country- och bluegrassbetonat spår, men det är ändå ett gott […][...]