dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Emmylou Harris: All I Intended to Be
All I Intended to Be (album, mp3) Emmylou Harris
2008
Nonesuch/Warner
7/10

Bättre själv

Emmylou Harris håller numera en låg takt i skivutgivandet. All I Intended to Be är det första soloalbumet sedan 2003. Men soloalbum är egentligen en felaktig benämning och skillnaden från duettalbumet med Mark Knopfler är kanske inte är så stor. På All I Intended to Be medverkar Dolly Parton, Kate & Anna McGarrigle, Vince Gill och Glenn D. Hardin för att plocka några namn ur listan.

Visst är det tryggt att göra ett album med stora namn. Med låtar skrivna av Merle Haggard och Billy Joe Shaver. Och trygg är precis ordet för All I Intended to Be. I Harris fall kan det inte bli något annat. Det finns ingen annan röst som kan förmedla ett likadant tryggt djup i vad hon än tar sig för. Vilket kan låta tråkigt men snarare aldrig saknar nyanser eller stämningar. En annan potentiell fallgrop kunde varit den ohämmade tolkningen av Tracy Chapman, men att det står (Chapman) bakom All That I Have Is Your Soul gör sig inte påmint. All I Intended to Be består till hälften av egenskrivna alster men det är inte låtarna som gör albumet. Det är i vanlig ordning rösten, rösten, rösten.

Det kanske är det som gör att hon inte släpper fram Partons vibrato eller systrarna McGarrigles vackra stämmor mer än att de gör sig påminda och fyller luften en stund innan Harris återigen tar över. Redan efter de första raderna i Gold vet man att det är på det här spåret Dolly Parton snart kommer lägga en stämma och jodå, där är hon. Så förutsägbart är det. Men liksom alltid i Emmylou Harris fall kan det vara precis hur enkelt och traditionellt som helst utan att bli enahanda.

Jag har lyssnat på All I Intended to Be tilll förbannelse. Det går inte att inte fängslas av Emmylou Harris. Det är lite för många som förstått det. Hela vägen från Gram Parsons på 70-talet till Ryan Adams, Conor Oberst och Elvis Costello ganska nyligen. Det är snarare där jag tröttnat på henne. Alltid i bakgrunden som en skälvande duettpartner som lyfter de där sångerna som faktiskt hade räckt som de var men där Harris är ett säkert kort. Nu är det istället systrarna McGarrigle och Dolly Parton som tar den rollen. I det här fallet kanske inte sångerna hade räckt, men gästerna skjuter till det som behövs. Kate McGarrigle plockar på sin gitarr i Saint-Sauver des Monts på How She Could Sing the Wildwood Flower och Sailing Round the Room, som hon och systern skrivit tillsammans med Harris, och det blir nästan perfekt.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2008-06-17 00:00 / Uppdaterad: 2008-06-17 07:37

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4636

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig