Lyssna på de ringande gitarrerna i Harborview Hospital. Det är som om Bono skulle kunna kliva in på arenan precis när som helst, rycka mikrofonen från Mark Lanegan och fortsätta som inget hänt. Jag kan inte minnas att jag har hört Mark Lanegan göra sådana här låtar tidigare. Men sen inser jag hur jag har […][...]

När M. Ward nyligen besökte Sverige var det med en nyförälskelse till hans musik jag gick därifrån. Det som på skiva med åren tappat något av udden och närheten fick en återkomst. Med Tom Waitska pianonummer och bredbent rafsande över hela gitarrhalsen sjöd han liv i låtar jag har glömt bort. Det var både roligt […][...]

Tom Waits är över hela kartan. Och så ska det vara. Hur låter Tom Waits nya skiva? Som Tom Waits, såklart. Han är en skrävlare, en schaman, en skådespelare, en estradpoet, en målare, en man, en sångare, en musiker, en författare, en intellektuell, en som visar upp sig, en som håller sig undan. Vid en […][...]

Förutsättningarna är helt förändrade. När Justin Vernon klev ur timmermansstugan med For Emma, Forever Ago satt världen och väntade på the next big thing. När uppföljaren släpps vet vi redan att han är här. Vi har sett honom live flertalet gånger nu. Vi har lyssnat på demosläpp och samarbeten, sett korta, tonsatta filmklipp cirkulera. Lyssnat […][...]

Freddie Wadling The Dark Flower/Den mörka blomman Tvetydigheten i att vara artistsveriges mest ljusskygga personlighet och samtidigt en av de mest älskade artisterna är långt från självvald, men likafullt ett faktum. – Jonas Appelqvist Fever Ray Fever Ray Ingen kan som Karin. Känns som ett naturligt steg efter Silent Shout. Tills skivan släpps ordentligt tänker […][...]

Omedvetet eller ej, Freddie Wadling har alltid odlat en myt om sin person. Att vara ett freak, att kalla sig själv ett monster kan ses vara ett skydd gentemot omvärlden, en flykt från allt det världsliga man kan vara utan. Den ståndpunkten cementerade han redan 1983 i Cortex och låten The Freaks och har, helt […][...]

Med de oväntade framgångarna hos Fleet Foxes och Bon Iver i åtanke borde Providences The Low Anthem vara som klippta och skurna för hypemallen. Om det är något de bemästrar är det nämligen den sortens lagom väluppfostrade americana som aldrig verkar tappa i popularitet, och om det finns någon rättvisa i den här världen (vilket […][...]

Beck Hansen gör bra grejer. Det började med idén om att samla ett gäng musiker och spela in ett befintligt album under en dag. Han gav sig så klart först på Velvet Undergrounds bananskiva och hittills har tre låtar med videos presenterats på Becks Record Club. Efter det presenterade han avdelningen Planned Obsolescence som varje […][...]

Direkt förs tankarna till min tid på studentradion och till den djävulska musik som bröt loss på 30-talet. Vi hade vinylprogrammet Pappas Låda och som vinjett hade vi låten Mama Don´t Allow It från 1933 framförd av Frankie ”Half-pint” Jaxon And His Hot Shots. Förutom detta lilla inslag av riktigt gammal musik är detta ganska […][...]

Förra veckan publicerade vi en lista med covers som blivit original. Då fick vi en massa tips på fler låtar från er läsare. Här kommer den listan, tillsammans med några låtar vi valt ut. Här är bland annat Bruce Springsteens version av Tom Waits Jersey Girl, The Clashs version av Junior Murvins Police and Thieves, […][...]