Pharrell sätter scenen till tonerna av en cykeltur i en varm stadskärna. Det är hett som i Do The Right Thing, men låter som en scen ur Singin’ in the Rain.. Pharrell börjar se ljud i regnbågens alla färger. En snygg bas kommer inrullande, en gitarr kittlar i bakgrunden. Det är dags för action.

Och det är faktiskt ert problem om ni inte känner det här.

I en enda låt pumpar Pharrell in lika mycket kreativitet som Lil’ Wayne i en hel årsförbrukning av mixtapes och nätsläpp. Om man nu över huvud taget ska jämföra och prata om N*E*R*D i termer av hiphop (just den här veckan kändes det nödvändigt). Det är mest av gammal vana, för det är i ärlighetens namn ganska längesen de intresserade sig för hiphopen på allvar.

När snärtbasen sen vrids upp till max och ett stötigt enerverande horn leder fram till årets återupprepningsramsa nummer ett, ”All the girls standing in the line for the bathroom”, kunde jag inte bry mig mindre om hiphop/inte hiphop. Den där raden har byggt ett bo i min hjärna och jag trivs med den. Jag räknar med att den står sig till året är över. Och ett handklapp på det. Fantastiskt.

Det galna är att trion (om vi nu för en stund ska låtsas att det här inte är Pharrell Williams show) mer eller mindre lyckas öka och sen hålla tempot genom hela skivan. Visst det dippar några gånger (Sooner or Later är till exempel ett ganska misslyckat lågtemponummer med ett ganska risigt gitarrsolo mot slutet och Happy är rätt anonym).

Så jag kanske blir den siste svensken som sitter och spisar Pharrell & Co och erkänner att jag gillar det. Jag har inget problem med det. Seeing Sounds är ett smörgåsbord av ljud som kommer att räcka länge.